Gång på gång återkommer frågan om det armeniska folkmordet 1915, även i den svenska riksdagen. Det är bland annat ett avgörande hinder för Turkiets inträde i EU; från turkisk sida förnekar man nämligen att folkmordet ägt rum.
Historien om det armeniska folkmordet kan man lära känna bland annat genom Franz Werfels roman De fyrtio dagarna på Musa Dagh. Franz Werfel är i Sverige mest känd för sin roman Sången om Bernadette. Han var en österrikisk judisk författare, som flydde till USA 1938. Under flykten hamnade han i Lourdes, där han lärde känna berättelsen om Maria-uppenbarelserna genom den unga flickan Bernadette. Det blev till en roman 1941 och till en film 1943. År 1929 hade han en tid bott i Syrien – då fransk koloni – och mötte där armeniska flyktingbarn. Genom dem blev han uppmärksam på händelserna 1915 kring Musa Dagh, ett berg i nuvarande södra Turkiet. När folkmordet började, satte sig invånarna på bergets sluttningar till motvärn under ledning av en armenisk officer, som tjänstgjort i den turkiska armén. Denne blev förebild till bokens huvudperson, Gabriel Bagradian.
I romanen blir Gabriel Bagradian tecknad som en europeiskt bildad armenier med fransk hustru. Under ett besök i Musa Dagh fastnar de där på grund av första världskrigets utbrott. Bagradian har länge trott på det nya Turkiet, den sekulära staten med plats för alla folk och religioner. Den låg nu hägrande i framtiden genom ungturkarnas maktövertagande 1908. De radikala ungturkarna hade haft lång kontakt med motsvarande armeniska grupper, och löftena om bättre förhållanden hade varit många. 1915 visade de sig vara tomma.
Först märker Bagradian bara att han inte blir inkallad när kriget börjar. Han är undrande. Han söker upp en vän till sin far, en äldre turkisk ämbetsman. Denne har hört rykten om att något är på väg. Makthavare högt upp söker efter syndabockar. Nationalismens gift sprider sig. Turkiet skall vara ett folk, ett språk, en enda historia. Alla andra är potentiella förrädare. Bagradian går till badhuset i staden. I det turkiska badet, där ingen kan känna igen honom, får han bekräftelse på varningen. Nästa steg blir att passen dras in för alla armenier. Nu kan de inte ens röra sig inom landet. Snaran dras åt. Det kommer okända män till andra armeniska byar, provokatörer. Armeniska kvinnor överfalls. De första flyktingarna kommer till Musa Dagh, förvirrade och traumatiserade. Folkmordet är igång.
På Musa Dagh tog det en annan vändning. Folket där satte sig till motvärn och höll ut tills de evakuerades av franska flottan. Men berättelsen om Musa Dagh blev till en roman och romanen blev till en varningssignal inför Tredje riket. Så går det till: först marginalisera för att sedan eliminera dem man vill bli av med – och sist dölja vad man gjort.