Alla svenska partiledare skulle med eftertryck kunna säga att alla människor är lika mycket värda. Men vad innebär det? Denna föreställning kallas egalitarism. Ordet kommer från franskan – égal – där det betyder lika stor; inom matematiken sammanfallande. Om man säger att alla människor är lika mycket värda, hur stort är då detta värde, som alltså skulle sammanfalla, enligt egalitarismen?

Den frågan skulle kanske göra våra politiker förvirrade, men efter en stunds betänketid skulle de förmodligen svara att alla har ett oändligt värde. Det går inte att mäta. Men hur kan man säga att två människor har samma värde, om värdet inte går att mäta?

   Frågan om alla människors lika värde är särskilt intressant i det samtida västerländska samhället. Här finns det nämligen en uppfattning att det egentligen inte finns några värden. Det finns inget, som är objektivt gott, sant och rätt. Det finns endast subjektiva, personliga föreställningar om att något kan vara gott, sant och rätt. De må vara giltiga för den enskilde, men de har ingen relevans för andra människor. Det som är rätt för mig behöver inte vara rätt för dig. Man brukar kalla detta värdenihilism. I juridiken kallas det rättspositivism. Det innebär att det enda vi kan veta om rätten är det som faktiskt är skrivet i lagboken, och den har kommit till genom att den skrivits av de makthavande vid tiden för dess författande. Makt är alltså rätt. Att det skulle finnas något som är rätt i sig är en främmande tanke.

 Ändå är det just denna verklighet, som kommer tillbaka i föreställningen om allas lika värde. Om alla är lika mycket värda, så är nämligen detta värde – vilket det än må vara – något som är relevant och förpliktande människor emellan. Det är alltså inte bara något subjektivt, något som bara har giltighet för den enskilde. Låt oss pröva detta med några begrepp, som uttrycker värde. Vi kan börja med det begrepp, som utgör filosofihistoriens största och svåraste fråga: godheten. Då måste vi tänka efter först: Är godheten något absolut, eller är det ett relationsbegrepp? Teologen skulle svara att Gud är god innan något annat är Gud existerade. Alltså är godheten absolut. Teologen skulle tillägga att Gud uppenbarar sin godhet genom att skapa, rädda och fullkomna världen genom Jesus Kristus. Men själva begreppet godhet, var kommer det ifrån? Det är ett mänskligt ord, ett begrepp, som teologerna använder, när de talar om Gud. Alltså är det ett relationsbegrepp. Det förhåller sig på ett likartat sätt, när vi använder begreppet godhet i samband med människor. Vi kan knappast säga att en människa är god, om det inte på något sätt visar sig i hennes relationer till andra. Människans godhet är inte något absolut, något som finns i sig, utan relationer. Den är ett relationsbegrepp. Vi är goda mot varandra, vi förverkligar godheten i relationer med andra. Är vi överens så långt, kan vi vända tillbaka till vår fråga: ”Är alla människor alltså lika mycket värda?” Nu har den fått ett mer precist innehåll, genom att det vi är värda har blivit ett värde, nämligen godhet. Det handlar alltså inte om att ”en ann’ är så god som en ann'”. Frågan blir istället denna: ”Är alla människor lika goda mot andra?” Vi måste nog svara som Lady Malvern i en av Woodhouses böcker: ”I find that very hard to believe.”

    Godhet kan också vara ett relationsbegrepp på ett annat sätt. Vad som är gott kan vi avgöra genom att ställa det bredvid något som är godare. Det är i denna relation godheten hos människor blir tydlig. Georg Henrik von Wright har påpekat att detsamma gäller föreställningen om utveckling. Det är endast när vi har en klar bild av målet som vi kan avgöra om något går framåt. Saknar vi ett mål, kan vi endast säga att det har skett en förändring. Vi kan inte avgöra om den är positiv eller negativ. När vi på detta sätt talar om godheten som ett relationsbegrepp kommer vi – som en gång Platon – att ställas inför det Högsta Goda. Själva föreställningen om godhet leder oss dit. Det är Platon, som tar det världshistoriska steget att kalla detta högsta goda för – Gud. Därmed är inte sagt att Platon visste något om Abrahams Gud.

   Men skulle man inte kunna tala om värden genom att istället för att tala om målet tala om det som ligger före? Dagens kopiatorer är ju bättre än de var för trettio år sedan. Kan man inte tänka på samma sätt om den mänskliga godheten? Är vi inte mycket godare än människor var på 1400-talet?  Även om det inte är helt lätt att tala om människan som man talar om kopiatorer är tankegången inte unik. Den ligger i linje med evolutionismen. Det begrepp, som Darwin använder i Descent of Man är more intellectual. Det är för honom måttet på vad som är bättre, det vill säga ett värde. Nu tänker Darwin i raser, och i hans tanke blir den ena rasen bättre än den andra, därför att den är more intellectual. Det viktorianska samhällets engelsmän är ur denna synpunkt en bättre ras än hotentotterna. Men även om vi nu lämnar Darwins rastänkande och för över det på en individnivå, låter det sig sägas. Onekligen är en del elever i skolan more intellectual än andra. Det är inte ens omöjligt att elever år 2017 kan vara more intellectual än elever var 1947, åtminstone i Kina, Sydkorea och Indien. Men något stöd för föreställningen om allas lika värde kan vi knappast hämta ur ett sådant faktum.

    Annorlunda blir det, om vi utgår från att alla människor är skapade av en och samme Gud. Då är det faktum att de har samme Gud själva grunden för deras lika värde. Även om man räknar med ett syndafall och en grundskada i mänskligheten, påverkas inte det lika värdet. Alla har ju del i denna tragik, på alla plan. Och går man sedan vidare till Guds räddningsplan för den skadade skapelsen, så framstår det lika värdet än tydligare. Jesus Kristus har ju utfört sitt verk för alla, utan undantag.

   Det kanske skulle vara taktlöst att pressa våra politiker på denna punkt. De är ju alla ”verklighetens folk” i någon mening och tänker praktiskt – alla skall ha samma tillgång till skola och vård. Detta är för dem i deras dagliga strävan innebörden i föreställningen om ”allas lika värde”.  Men vi tänker oss att vi ändå upprepar frågan: ”Är alla människor alltså lika mycket värda?” Vi skulle säkert få ett lika övertygat svar: ”Ja, alla är lika mycket värda.” Någon av dem kanske skulle tillägga: ”Och all kärlek är lika mycket värd!” Det sista vore intressant att få höra. Innebär detta att alla mänskliga förhållningssätt och handlingar är lika mycket värda? Vad är egentligen kärlek? Blir allt som någon kallar kärlek därigenom verklig kärlek? Blir beteenden goda därför att den som utövar dem kallar dem goda? Här är vi tillbaka till värdenihilismens fråga. Men den hade vi ju lämnat bakom oss genom att överhuvudtaget tala om människors lika värde. Nu börjar det bränna till. För att få klarhet tar vi till ett extremt exempel: ”Är alltså Adolf Hitler och moder Teresa lika mycket värda?”  Här blev det krångligt för våra samtalspartners. De har ju hävdat  att alla människor är lika mycket värda. Hitler och moder Teresa var båda människor, och ändå faller det sig inte lätt att hävda att de är precis lika mycket värda. Varför det? Givetvis därför att deras förhållningssätt och handlingar ledde till rakt motsatta resultat.  

   En av 1900-talets främsta teologer var Alexander Schmemann, ortodox präst och professor vid St. Vladimir Theological Seminary i New York. I sin berömda bok The World as Sacrament (1966) kommer han in på den fråga, som vi här försökt aktualisera med en grupp tänkta politiker. Han säger där att mål och mening är det, som ger ett verkligt värde. Vi kan lära av aktiemarknaden att inga kapitalvärden är stabila eller bestående.  Fader Schmemann lär oss, att om vi ser världen som sitt eget ändamål, mister den sitt värde. Då har den inget annat mål än att finnas och sedan försvinna och bli till ingenting. Helt annorlunda blir det om vi blir varse att världen  genom den stora förvandlingen i Kristus kan bli en fullkomlig tillvaro. Då får den ett verkligt värde. Världens mening och värde är dess mål. Så förhåller det sig också med mänskligheten och den enskilda människan. Det var därför det inte gick att säga att Hitler och moder Teresa var lika mycket värda. Det kände våra samtalspartners inom sig, även om de inte läst Alexander Schmemanns bok. Moder Teresa närmade sig sitt mål, och det gav hennes liv värde. Hitler fjärmade sig från sitt mål. Det förintade hans livs värde. Men i grund och botten har vi alla samma mål, och vårt livs värde avgörs av hur vi gör med det. Alternativet är Nietzsches förtvivlan. Där finns inga värden, och då har inte heller alla lika värde. Men det för kanske för långt i ett samtal som det vi tänkte oss till att börja med.