Ord på vägen, Året Runt 2005
I en av sina böcker återger Aleksander Solsjenitsyn en händelse från det ryska hovet på 1700-talet. En berömd ateistisk filosof från Paris, Diderot, har bjudits in till kejsarinnan Katarina den Stora. Under en måltid säger han:
– Gud finns inte.
Katarina vänder sig till en biskop vid bordet och begär att han skall svara. Biskopen säger:
– En dåre har talat. Han förnekar att Gud bor i hans hjärta.
Det svaret sätter fingret på den ömma punkten. Ateisten förnekar egentligen inte Gud. Han förnekar människan. Han förnekar nämligen att det finns något hos människan, som kan uppfatta Guds verklighet. Det är detta vi kallar vår själ eller vår ande, där Gud bor som ett ljus i mörkret. Bibeln använder ofta ett annat uttryck, ”hjärtat”. Vad biskopen vid kejsarinnans bord ville säga är att ateisten förnekade sitt eget hjärta, det djupaste och sannaste i den egna personligheten.
Fjodor Dostojevskij tar upp samma tema i sin roman Bröderna Karamazov. Där låter han en munk säga:
– Även i deras själar, som har analyserat sönder allt, även hos dessa ateister lever det orubbligt som förr. Ty även de, som förnekat kristendomen och upprest sig mot den, bär själva Kristi bild i sitt innersta…
Det är denna bild av Kristus i det innersta, som gör att även ateisten kan veta vad som är rätt. Det är den bilden, som driver honom att vara osjälvisk, ärlig, uthållig. När han istället är självisk, oärlig och slapp, plågar det honom att han är olik bilden i hjärtat. Den lämnar honom ingen ro.
Det finns en Guds-närvaro i allt som finns till. Allt är präglat av Kristus. S:t Johannes uttrycker det så: ”Allt blev till genom honom, och honom förutan blev ingenting till. Det som blivit till i honom, det ägde liv, och livet var människornas ljus. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt över det.”(Joh. 1: 3-5)
Men mörkret finns där, och det är det som får oss att leva i konflikt med bilden i vårt hjärta.. Det fanns bara en lösning. Det är att han som finns som en bild i människans hjärta, själv blir människa. S:t Johannes kallar honom Ordet och säger: ”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss” (Joh. 1: 14). När vi upptäcker honom är det ett igenkännande. Vi känner igen bilden i vårt hjärta. Han kommer inte som en främling, han kommer som den som är oss allra närmast. Det finns mer i vårt hjärta än analys och kalkyl. Gud själv är närvarande där, ”ljuset som lyser i mörkret”.
Christian Braw