En morgon läser jag några ord hos profeten Jesaja: ”Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom.”(Jes. 53:6) Då minns jag något som hände i Slätthög för några år sedan. När man kör vägen förbi Slätthögs kyrka, kommer en hög backe och högst upp finns en gård som följdriktigt heter Berg. Men innan man kommer fram till Berg ligger en metallfabrik, som tillverkar motorcykeldelar och även specialbyggda motorcyklar. Precis vid infarten till fabriken fanns då en inhägnad betesmark, och när jag körde förbi såg jag ett får nere i diket, utanför hägnet. Jag stannade till, för jag tänkte på vad som kunde hända om fåret kom ut på vägen. Men sedan visste jag verkligen inte vad jag skulle göra.

Som väl var kom också kyrkväktaren, Anders Olsson, förbi. Han visste vad han skulle göra. Han tog fåret i famnen och bar tillbaka det till betesmarken, innanför hägnet. Det förskrämda fåret i diket intill en tungt trafikerad väg ger mig nu – i minnets ljus – en bild av hur det är att komma bort från Gud: ”Var och en av oss ville vandra sin egen väg.” Fårets rädsla och vilsenhet har sin spegelbild i den dystra verklighet, som ständigt skildras i modern skönlitteratur. Men vem är det som stannar till och bär oss – vilsna får utanför hägnet – tillbaka till den skyddade ängen?

Jag fortsätter att läsa hos Jesaja: ”Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun …. om hans liv så blev ett skuldoffer, då skulle han få se avkomlingar…” Att föra en människa tillbaka till Gud är en långt svårare sak än det var för Anders Olsson att lyfta in fåret till betesmarken igen. Det har att göra med att vi människor har ett ansvar, som djuren inte har. Vi har en inre kompass, som visar vad som är rätt och fel. Vårt dilemma är, att vi så ofta vet det rätta men inte har kraft att göra det eller inte vill. Jesus Kristus, som skall lyfta oss tillbaka in till livet med Gud, bär inte bara tyngden av oss själva. Han bär också den plågsamma tyngden av allt vi ställt till med och allt där vi svikit.