Ord på vägen, Året Runt 2006
Natten till 1 maj 1955 stannade farfars klocka. Dagen efter skulle han fylla 70 år. Urmakaren kunde inte laga klockan, och farfar köpte en ny, en Omega för 200 kronor. Ett år senare dog han. Då fick jag veta, att han köpt en så dyr klocka för att jag skulle få den efter honom. Jag har den ännu. Jag visade den för en urmakare i Växjö och han sade: ”Det görs inte längre klockor med sådan kvalitet.” Klockan är ett förtroende farfar gav mig. En gång skall jag lämna den vidare till ett barnbarn. Den är ett anförtrott arv, som skall gå vidare.
En morgon råkade jag slå upp ett annat ställe i Bibeln än jag hade tänkt mig. Jag läste att aposteln S:t Paulus hade skrivit till sin vän och lärjunge: ”Ja, Timoteus, slå vakt om det som du har fått dig anförtrott…” (1 Tim. 6:20). Jag kände igen det. Det var något, som jag sett förut. Bakom det svenska uttrycket fanns på grundtexten ett grekiskt ord, paratheke. Det betyder ”det som lagts ned”, ”den anförtrodda egendomen” – depositionen. Gud har deponerat, lagt ned sin kärleks uppenbarelse i sitt folk på jorden. Det är den underbara, historiska verklighet, som finns samlad i Bibeln och sammanfattad i trosbekännelsen. Den har kommit till oss i dopet och nattvarden, i psalmer och sånger och liturgi. Guds deposition bland oss människor är allt det goda som Fadern, Sonen och Anden har gjort och skall göra för oss. Aposteln blir vädjande och varm, när han talar om det. Enligt grundtexten säger han: ”O Timoteus …” Sedan kommer ett ord som betyder bevaka, skydda, beskydda. Det betyder också bevara. Det är så vi skall göra med Guds paratheke, det han anförtrott oss. Det är nämligen hotat. Vi kan bli av med det. Därför fortsätter aposteln med att säga: ”… vänd dig bort från de gudlösa floskler och invändningar som kommer från den där ’kunskapen’ …” (v. 20b). Det var något som utgavs för att vara en ”finare” religion än det som Gud anförtrott oss. Aposteln använder ett ord som betyder profan, ohelig. Det som ges ut för att vara så fint och andligt är i själva verket det mest nedslitna av allt, som en stig över gräsmattan, där alla går för att få en genväg. Men det, som skall verka så fint, innehåller bara tomma ord och tomma ljud. Aposteln varnar för att ta upp en diskussion med denna s.k. finare religion. Det för ingenstans. Det blir bara tjafs. Han skriver att den religionen har ”några bekänt sig till och därför gått vilse och förlorat sin tro” (v. 21). Det får mig att tänka på något, som C.S. Lewis berättat. När han gick på internatskola hade de en husmor, som höll på med den tidens New Age. Han blev fascinerad av det, lyssnade till henne – och blev ateist.
Det finns två slags livshållningar. Den ena bevarar det anförtrodda, det som Gud lagt ned i den apostoliska tron. Den andra är spekulationer, som verkar spännande men är tomma. Klockan jag fick efter farfar har jag bevarat och använt alltsedan dess. Den har troget mätt tiden åt mig, och jag skall en gång lämna den vidare. Den anförtrodda apostoliska tron är bättre. Den tar mig genom tiden in i evigheten. Men innan dess vill jag lämna den vidare, just sådan som jag tog emot den.
Christian Braw