En del kristna menar, att man inte skall gå på teater. Jag ser det på ett annat sätt. Mina föräldrar var mycket teaterintresserade, och Malmö Stadsteater hade en storhetstid. Jag har sett Bengt-Åke Bengtsson som Jeppe på Berget, Olof Widgren som Dr Reilly i T.S. Eliots Cocktailpartyt, Jarl Kulle som Karl XII och Gustav III i Strindbergs pjäser, jag har t.o.m. hört Birgit Nilsson sjunga La Traviata. Jag ser det så här: konstnären målar och skulpterar det som är gemensamt för oss människor, diktaren skriver det, men skådespelaren gestaltar det med hela sin varelse. Det är så mycket mer ansträngande, och det är faran med teatern. Sedan är det med teatern som med allt annat vi människor gör, den kan användas till något bra och till något dåligt. Det var så redan med stenyxan.
En av de pjäser, som starkast fäst sig i mitt minne, handlade om en tysk radiostation i andra världskrigets slutskede. Den sände på engelska och riktade sig till de allierade soldaterna. Man hade en tämligen trist kvinnlig medarbetare, som emellertid kunde tala både lockande och frestande med utmärkt amerikansk engelska. Hennes budskap till de allierade soldaterna var smäktande och frestande:
– Kom över till oss, åh, vad härligt vi skall ha det tillsammans!
En amerikansk soldat deserterar verkligen och lyckas ta sig fram till radiostationen. Jag minns ännu scenen, när han kommer in i radiostudion och upptäcker vems den smäktande rösten är. Och då är det för sent. Det finns ingen väg tillbaka för honom. Han är förlorad. Detta är det stora bedrägeriet.
Det, som skådespelarna på Malmö Stadsteater gestaltade så oförglömligt, upprepas gång på gång i våra liv och i mänsklighetens historia, alltifrån Adam och Eva. När bedrägeriet är avslöjat, är skadan redan gjord. Eva sade till Gud: ”Ormen bedrog mig, så att jag åt.”(1 Mos. 3:13) Till och med vänner kan bedra, avsiktligt eller oavsiktlig. Råd i bästa vilja kan bli bedrägliga, därför att det mänskliga förståndet kan ta miste: ”Jag kallade på mina vänner, men de bedrog mig.”(Klag. 1:19) Till och med människor som uppträder med religiösa anspråk kan bedra på samma sätt som kvinnan på den tyska radiosändaren: ”Låt er inte bedra er av de profeter, som är ibland er.”(Jer. 29:28) Själva synden är en bedräglig kraft; aposteln talar om ”syndens makt att bedra”(Hebr. 3:13). Det verkar så lockande, precis som den där radiorösten, det kan till och med verka förnuftigt och rätt – och så blir det som för den deserterade soldaten, när han väl kom fram. Det blir bara trist.
För honom var det kört. Det som är den underbara och stora möjligheten för bedragna människor – som vi alla blir då och då – fanns inte med i pjäsen. Men S:t Paulus skriver: ”Det är ett fast ord, väl värt att tas emot, att Kristus Jesus kom till världen för att frälsa syndare, bland vilka jag är den störste.”(1 Tim. 1:15)