Genom organisationen Open Doors har jag fått insikt i hur situationen är för kristna, som förföljs för sin tro. Det finns flera miljoner kristna, som upplever detta. Mest känt är Nord-Korea, där 80.000 kristna är i fångläger. I Egypten har massmord på kristna fått uppmärksamhet över hela världen. Mindre känd är situationen i Colombia. Som i många andra latinamerikanska länder finns det här stora sociala problem sedan mycket lång tid. Befrielserörelser har försökt nå fram till makten men misslyckats och sedan utvecklats till terroristgrupper, som finansieras bl.a. genom narkotikahandel och kidnappningar. Några av dem har gått in för att mörda evangeliska pastorer. De har också lyckats i många fall.

Men pastorernas barn finns kvar, ofta svårt traumatiserade. De har levt lång tid under hot. De har riskerat att bli bortrövade för att tvingas bli barnsoldater hos terrorgrupperna, och de har vetat att deras fäder varit hotade till livet. Och nu är fadern mördad. Barnens självbild är lätt att förstå:De är offer för ett grymt och orättvist våld.

Open Doors har tagit sig an dessa barn. Erfarenheten är, att skall man hjälpa dem, måste man börja med att ändra deras självbild. I sina egna ögon är de först av allt offer. Så länge detta är det viktigaste de vet om sig själva, kan inte deras inre sår läkas. Själens skador blir kvar och förvärras. Därför måste de i första hand få hjälp med att se, att det viktigaste är något annat. Det är sant att de är offer, men det finns något annat, som betyder mer. Det är att de är – Guds barn. Aposteln S:t Paulus skriver: ”Alla som drivs av Guds Ande, de är Guds barn.”(Rom. 8:14) Att drivas – påverkas – av Guds Ande är att vara döpt, att komma närmare Jesus och vilja leva som han. Det är en oerhörd verklighet att vara Guds barn. Det innebär att man alltid har en ömsint, stark och omtänksam Far i himmelen, en som alltid kan förvandla det värsta till det bästa. Detta är så svårt att ta till sig, att man gång på gång måste påminnas om det. Detta gäller i hög grad de traumatiserade, faderlösa pastorsbarnen i Colombia. Men det gäller också var och en, som drabbas av motgång och orättvisa. Vi skulle behöva lyssna till hur de gör i Colombia för att hjälpa barnen.

Det finns en hjälp i varje högmässa. Före nattvarden sjunger prästen: ”Upplyft era hjärtan till Gud.” Och församlingen reser sig och svarar: ”Vi upplyfter dem till Herren.” Det är en inövning i den nya identiteten, att inte vara ett offer först och främst utan Guds älskade barn.