Ord på vägen, Året Runt 2005
Mistelås är ingen stor plats, och man måste veta att det finns för att komma dit. Den ligger inte vid stora landsvägen. Om man ändå tar sig in på den lilla väg, som leder dit, skall man finna en vacker kyrkby. Där ligger den lilla vita träkyrkan på sin kulle med en röd klockstapel, där är sockenstugan, skolan, prästgården, stommen och några andra röda stugor. Det är nu flera år sedan det fanns präst i Mistelås, för numera är det bara omkring 140 medlemmar i församlingen. Stommen i friköpt, och där driver min förre konfirmand Magnus Axelsson ett intensivt och stort jordbruk.
Skolan har blivit församlingshem, och i församlingshemmet finns ett väldigt, urgammalt skåp, som tidigare stod i sakristian. I det skåpet finns en stor samling gamla böcker, och bland dem fann jag 1614 års gudstjänstordning, som på något sätt blivit räddad, när kyrkan brann ner 1719. Jag började läsa den gamla boken och blev tagen av den. I kyrkorådet beslöt vi att fira en gudstjänst enligt 1614 års ordning. Det blev en stor upplevelse.
Vad jag särskilt fäste mig vid, var att det fanns så många uttryck för en varm, personlig relation till Gud. Barmhärtige Gud och himmelske Fader, käre himmelske Fader, min käre himmelske Fader. När jag bad de bönerna, märkte jag att många av vår tids böner är kalla. De börjar ofta bara: ”Gud, du…” Varför bad de så varma böner 1612, varför hade de en så varm, personlig relation till Gud, medan vi har så kalla böner?
När jag funderat på det, började jag leta efter uttryck för en varm relation i vår nuvarande gudstjänstordning. Jag fann verkligen något. Det var i syndabekännelsen, som visserligen är omskriven många gånger men från början är skriven av Olaus Petri på 1500-talet. I syndabekännelsen finns verkligen den där varma relationen. Där ber vi: ”Men du, käre himmelske Fader, har lovat att med mildhet och nåd ta emot alla som vänder sig till dig.”
Det är tänkvärt, att den varma relationen finns i en bön, som börjar med orden: ”Jag fattig, syndig människa…” Det måste vara så, att det är genom förlåtelse och försoning vi får en varm relation till Gud. Det är nämligen genom att bli förlåtna, som vi får samma slags relation till den himmelske Fadern som hans son Jesus Kristus har. Han säger till sin Fader: ”Abba, Fader…”(Mark. 14:36) Abba är ett varmt ord, ungefär som ”pappa”, och det säger Jesus, när det är mycket svårt för honom, på natten till Långfredagen. Han levde helt och hållet i harmoni med sin Fader, och därför hade han denna varma relation. För oss är det annorlunda, vår relation till Gud är naggad av misstro, likgiltighet, kyla eller missnöje. Det är därför vi behöver försoning och förlåtelse för att få denna varma relation. Det är som förlåtna och försonade vi kan säga till Gud: Min käre himmelske Fader.
Christian Braw