Det centrala uttrycket för vad Svenska kyrkan är utgörs av gudstjänsten. Därför är det också angeläget att gudstjänsten är i samklang med Honom, som gudstjänsten riktar sig till – Gud själv. Här skall vi särskilt ge akt på ett moment – förbönen. Den har numera en fri gestaltning. Man kan utgå från olika formulerade böner eller formulerar bönen själv. Det kräver eftertanke. Hur talar man inför universums Skapare och återställare?
Den stora förebilden är Jesu bön Fader vår eller Vår Fader. Vi skall alltså tala till Guds folks gemensamma Far, inte till mänsklighetens aning om en frambringare. De andra trossyskonens sätt att närma sig Fadern har något viktigt att lära oss. Det gäller genom hela historien, över hela världen. De tydligaste uttrycken för detta gemensamma närmande till Fadern finns i liturgierna.
Christer Pahlmblad – vår främste liturgiforskare – har gjort några iakttagelser om nattvardsbönen – högmässans centrala del. De kan vara vägledande för all bön. Först: Vi ber till Fadern genom Sonen i Anden. Det innebär att vi ber i den Helige Andes gemenskap, på Andens våglängd. Vi ber genom Sonen, med hans sätt att träda fram inför Fadern. Det är till Fadern vi ber, inte till en anonym kraft. En annan iakttagelse är att nattvardsbönen börjar med att vi lovprisar Gud för hans personlighet och hans gåvor och först därefter ber vi om mer av det vi prisar honom för.
Många av de böneformulär som nu används har uttryck för Guds kärlek, till exempel församlingens svar: ”…och möter oss med kärlek.” Men det är påfallande hur få uttryck det finns för kärlek till Gud. Utan lovprisning kan bönen sjunka ner till en önskelista, där människan endast manifesterar sig själv.
Det avgörande med kyrkans liv och gudstjänst är att det är på riktigt. Därför är det viktigt att vi inför gudstjänstens gestaltning lyssnar till erfarna bedjare. Liturgiken är teologins höjdpunkt. Dess fokus är – mötet med den himmelske Fadern personligen.