Ord på vägen, Året Runt 2005
Redan hans namn var som ett äventyr: Walo von Greyerz. Det kunde passat för en tysk legoknektsanförare i Sverige på 1400-talet eller för en korsriddare med borg vid Rhen. Nu var han ingendera delen. Han var läkare, så småningom civilförsvarsöverläkare i Sverige. En spännande person var har emellertid. Jag hörde honom föreläsa, och jag minns det som om det vore igår. Jag blev så imponerad av honom att jag sökte efter hans bok Människan och kriget och fann verkligen ett exemplar till salu. Walo von Greyerz hade arbetat som läkare i Finland under kriget, och hans bok bygger i stor utsträckning på erfarenheter från de ryska bombningarna av Helsingfors.
Han berättar där utförligt om hur människor reagerar i krissituationer. Den första reaktionen är rädsla. Då får vi en adrenalinkick, blir snabbare och starkare men samtidigt minskas synfältet och vi hör sämre. Vi kan tänka ut vad vi bör göra och vi kan i huvudsak genomföra det. Blir krisen mer intensiv grips vi av skräck. Då kan vi endast utföra inlärda beteenden. Nästa steg är panik, när vi inte kan göra något meningsfullt.
Vad är summan av Walo von Greyerz erfarenheter av akut kris? Det är att den bästa förberedelsen är att ha en fast livsåskådning. Vad han avser med detta säger han inte, och jag minns att han i sin föreläsning sade:
– Jag är totaltolerant.
Rimligen bör han med livsåskådning ha avsett en fast uppfattning om vad som är gott och vad som är ont, vad som är meningen med att vi finns och vad vi bör göra av vår stund på jorden. Kanske menade han också något mera. Det skulle vara intressant, om någon av våra läsare, som kände honom personligen, ville höra av sig.
I vilket fall som helst var det hans erfarenhet, att man inte kan skaffa sig en fast livsåskådning, när man står mitt i krisen. Då är det för sent. Man måste bygga upp den innan krisen kommer. Det påminner om de inlärda beteenden, som man måste ha för att kunna göra något meningsfullt, när man grips av skräck.
Inlärda beteenden, inövade tankar, ord och handlingar är alltså en styrka. Det gäller också vad avser livsåskådningen. Det är därför vi skall lära oss Fader vår och trosbekännelsen redan under trygga förhållanden. Därför skall vi öva oss att be innan vi hamnar i akut nöd. Som en övning, en träning till att klara kriser skall vi öva oss i att möta sjukdom, åldrande och död. Vi skall inte dra oss ifrån våra gamla och sjuka, inte undvika vännernas begravning, inte dra oss ifrån de sörjande. Det är när vi möter dem, som vi märker vad vi själva behöver för att få en fast livsåskådning. Kristen tro är ett övningsämne. Det handlar om träning, om vana att vara med Kristus, att be om hans hjälp och att ta emot den. S:t Paulus skriver: ”Öva dig istället i gudsfruktan.”(1 Tim. 4:7).Han använder det grekiska ord, som vi lånat in från grekiskan, gymnastisera. Det är på det sättet vi skall träna vår relation till Gud, som när man tränar upp musklerna, målmedvetet, regelbundet och uthålligt, helst tillsammans med andra.
Christian Braw