Nog har jag berättat för er om de strålande adventsstjärnorna i Mohedas lyktstolpar. De lyser över oss hela advents- och jultiden och påminner om att Jesus är född i Betlehem. Den första, riktiga stjärnan ledde de vise männen till Jesus. Nu påminner våra adventsstjärnor om Guds Ord, som skall leda oss fram till världens Frälsare,
Men några av våra stjärnor liknar inte de andra. De har ett kors i mitten. Det hade inte den riktiga stjärnan, och jag har inte sett några andra adventsstjärnor som har det. Ändå är det precis rätt. Jesu Kristi lidande började redan när han föddes. Han fick inte födas i sitt hem utan som en hemlös. Han fick ingen skön barnsäng utan blev lagd i djurens matho, bland halm och strå. De vise männen kom med guld och rökelse, men också med myrra, den bedövande krydda man blandade i vinet, som räcktes honom på korset. Flera år av sin barndom fick han tillbringa som flyktingbarn i Egypten.
Varför fick Jesus en så svår början i livet? Det var fattigdom, människors oförstånd och känslokyla, det var politiskt förtryck. Men Gud har en underbar förmåga att vända det värsta till det bästa. Allt detta som från första dagen blev tungt och svårt och främmande, fogade Gud in i den stora plan, som heter försoningen. Det är en skuldsanering utan like. All den skuld som människor sedan tidernas början har ådragit sig inför Gud tynger oss alla. Den liknar statsskulden, vi delar den alla. Människor är människor, och vi delar gott och ont solidariskt. Det handlar inte bara om mord, lögn och svek. Det handlar också om alla möjligheter som blev outnyttjade, allt det goda som kunde sagts och gjorts men aldrig blev av.
Ansvaret för allt detta, det minsta som det största, flyttar den himmelske Fadern steg för steg över på Jesus, från krubban till korset. Vi blir fria, skuldfria. Därför är det precis rätt med korset i stjärnan. Profeten Jesaja skriver. ”Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid.”(Jes. 53:5)