Ord på vägen, Året Runt 2005

Napoleons kröning är en av de mest skakande händelserna i Europas historia. Alltid tidigare hade det varit en biskop eller en påve, som satte kronan på härskarens huvud, som ett tecken på att all makt är ett ansvar inför Gud och en gåva från Gud. Vid Napoleons kröning var påven närvarande, men Napoleon tog kronan och – satte den själv på sitt eget huvud. Det var bilden av makten utan ansvar, makten som härskar i egen kraft. Detta var ett förebud om alla de totalitära regimer som sedan skulle komma. Inte undra på att vår egen dåvarande kung, den olycklige Gustav IV Adolf,  såg Napoleon som Antikrist, den som satte sig själv istället för Kristus. De, som sedan avsatte vår kung, ville satsa på Napoleon, men som väl var valde de en kronprins, som genomskådat honom. Det var anfadern till vårt nuvarande kungahus, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte. Att han hade den insikten visste inte kuppmakarna.

   Bilden av Napoleons kröning stod klar för mig, när jag i Slätthögs lilla kapell – en kyrka inne i kyrkan – höll vardagsmässa och talade över ordet i Ps. 103: 4, där det står om Gud: ”… han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet.” Det slog mig, att det som David säger här är motsatsen till det som Napoleon gjorde. Han satte kronan på sitt eget huvud. Han trodde att han skulle glänsa och härska i egen kraft. Han tänkte inte på, att all glans från en krona är en reflekterad glans. Den ger bara vidare det ljus som lyser på den. David insåg, att den nåd och barmhärtighet – det ljus – som kan stråla ut från en människas liv, är något som bara Gud kan ge henne. I själva verket vill vi ofta göra precis som Napoleon, kröna oss själva. Vi vill att andra skall ge oss erkännande och beundran, helst en beundran som får dem att göra som vi vill. Vi vill att de skall beundra våra goda egenskaper, uppoffringar och framgångar. Ändå får vi gång på gång uppleva att den attityden skapar motsatsen till vad vi avsett. Människor drar sig undan, blir avoga och reserverade, precis som Bernadotte blev inför Napoleon.

    Det går inte att kröna sig själv. Det går inte att vinna vänner med egna uppoffringar eller framgångar. Det finns bara ett sätt att få en god relation till andra. Det är att av Gud ”bli krönt med nåd och barmhärtighet”. Det betyder att leva av hans nåd, av hans omtanke, tålamod och givmildhet, på alla plan. Alldeles särskilt gäller det våra svaga sidor, vår självupptagenhet och våra misslyckanden. Också dem gäller nåden, och den träder synligt fram i Kristus, när han kommer till oss i mässan. Så kom han i den där vardagsmässan i Slätthögs kyrka, när bilden av Napoleons kröning stod fram för mig som motsatsen till det David upplevde, när han blev krönt av Gud med nåd och barmhärtighet.

Christian Braw