Havsvinden från Atlanten kom in över Norges branta kust. Sommarsolen strålade. Jag klättrade upp i fjället. Där uppe mötte jag en kraftigt byggd man. När han hörde att jag var svensk frågade han genast om jag kände till Hugo Odeberg. Själv hade han läst Odebergs skrift Fariseismen och kristendomen. Den hade förändrat hans liv. Allt det som för honom hade varit det finaste i kristendomen, visade sig var fariseism, och kristendomen var något helt annat och motsatt.
Det har att göra med vad rättfärdighet är. Det svenska ordet är besvärligt. Det kan betyda en färdighet i det rätta, det vill säga ett slags kompetens. Det kan också förstås som att vara färdig med det rätta. Men professor Bo Johnson har i sin bok Rättfärdigheten i Bibeln (1985) visat oss att det är något annat. Rättfärdigheten i Bibeln är framförallt en god personlig relation, i första hand till Gud. Det handlar alltså inte om en relation till ett regelverk eller ett normsystem. Det handlar om en positiv relation till en levande person. Det är detta, som är rättfärdighet. Alltså inte att ha gjort allt rätt och riktigt utan att ha en positiv relation till den levande Herren. Det är just detta Jesus ger genom sitt liv, sin död och uppståndelse. Detta är evangelium.
Det finns en annan bok som kan belysa saken. Det är professor Bengt Hägglunds sena verk Tro och verklighet (2007). Han undersöker där vad som hände med kristen teologi kring sekelskiftet 1900. Vad man då kallade ”den vetenskapliga världsuppfattningen” tycktes ha ryckt bort grunden för uppenbarelsen som historisk verklighet. Vad blev då kvar? Vad som återstod var kristna ideal. Det var normerna, värderingarna. Man menade att dessa var det stora med evangeliet om Jesus Kristus. Den levande personen ersattes av abstraktioner, formuleringar: Guds rike, rättfärdighet, mänsklighet, rättvisa. Söndagarnas ämnen i psalmboken uttrycker ofta denna syn. Man kunde till och med göra evangeliet till en norm och säga att evangelium krävde. Och kravet var då oftast det som låg i tiden. Allt detta sammanfattar Bengt Hägglund i ordet idealism. Det blev som Luther sade: ”De gör Jesus till Moses.”
Vad gör fariseismen med en människa? Först av allt blir man missnöjd med andra människor. Sedan blir man nöjd med sig själv. Och värst av allt: Man blir främmande för Jesus. Är man en judisk farisé blir man som Nya testamentets fariseer. Är man en kristen farisé skjuter man ifrån sig Jesus långt ut i periferin. Även om man inte förnekar honom, har han ingen verklig betydelse, annat än som ett krav. Av allt detta blir man hård och okänslig, krävande, kritisk och stel. Även om man kan spela empatisk och lyssnande, är man opåverkbar.
Har ni stött på något sådant i kristna kretsar? Jesus är tydlig, när det gäller fariseismen som risk för lärjungar. Han säger: ”Akta er för fariseernas surdeg …”(Matteusevangeliet 16:5) Om bara lite kommer in, så påverkar det allt. Det hade min vän på det norska fjället upptäckt. Och han liv förändrades helt.