Miljöpartiets nya språkrör Märta Stenevi ger ett ovanligt tydligt exempel på det politiska språkets risker, när hon beskriver en företrädare för Kristdemokraterna som anhängare av ”unkna konservativa värderingar”. Vad är det hon uttrycker på detta sätt? Först och främst är det en övertygelse om att det som är nytt alltid är bättre än det som är gammalt – därav greppet att beskriva något som ”unket”. Redan detta är något som kan väcka frågor, i synnerhet när det uttalas av en politiker som i så hög grad agerar just mot det som är nytt: kärnkraft, flyg, bilar. Det tycks alltså inte självklart att det nya alltid är bättre än det gamla. Det kanske rentav var bättre – ur miljösynpunkt – att segla än att driva fartyg med kärnreaktorer och dieselmotorer. Men om det inte är självklart att det nya alltid är bättre än det gamla, hur kan det då vara moraliskt klandervärt att föredra det gamla framför det nya?

   Det är en kraftig markering att beskriva en medmänniska som ”unken”. Denna medmänniskas livshållning ter sig rentav som illaluktande. Vad ligger bakom ett sådant retoriskt grepp? En erfarenhet av politisk retorik är att den har en tendens att inte se nyanser. Retorikens funktion är att väcka avsky, en avsky som i första hand syftar till att samla de egna anhängarna, i andra hand att utmåla motparten som så avskyvärd att tveksamma skall vilja fjärma sig. Når man full framgång blir det rentav moraliskt förkastligt att befinna sig i motpartens närhet. Man kan då tala om ”beröringsskräck”. Att uppnå detta är en maximal retorisk effekt.

   Att uppnå den maximala retoriska effekten blir då prioritet 1. Detta innebär att sanningsfrågan blir sekundär. Det är alltså inte intressant eller viktigt om motparten verkligen är så moraliskt förkastlig som man säger. Det viktiga är att övervinna och helst utplåna den andre. Man kan givetvis genomföra detta som ett retoriskt spel – ändamålen helgar medlen. Men det kan också finnas en bakomliggande övertygelse. Vilken? Svaret är enkelt: Övertygelsen att man själv har absolut rätt.

Därmed väcks en ännu större fråga: Kan en människa ha absolut rätt? Frågan kompliceras av att övertygelsen om vad som är absolut rätt växlar häftigt från tid till tid. På 1930-talet var rasbiologin omfattad av alla de stora riksdagspartierna. Idag är den moraliskt förkastlig. Historiens erfarenhet är att det kommer att gå så även med vår tids absoluta sanningar, t.ex. jämställdhet. När det har gått ett sekel är det helt andra värden som är aktuella. Men skulle man ändå inte kunna hävda att vår tids absoluta sanningar kommer att bestå och rentav öka i betydelse om ett sekel? Man måste skära bort mycket av faktaunderlaget för att få historien att framstå som en rak linje, ständigt framåt och uppåt.

   Den aktuella kristdemokraten var emellertid inte bara ”unken”, hon var också anhängare av ”unkna konservativa värderingar”. Konservatismen har haft betydande företrädare, t.ex. Edmund Burke, men det mest träffande är ändå att beskriva den som en mentalitet, där man inte slänger något för att det är gammalt utan länge använder och rentav återanvänder det som går att använda. Det borde ju vara lovligt ur miljösynpunkt. Vi slänger ju inte farmors vigselring eller Luciasången bara för att de är gamla. Och är det inte också mycket som talar för den konservativa ståndpunkten? I synnerhet när det ”moderna” i så hög grad bidrar till att göra vår planet obeboelig.

Man bör också skilja på konservatism och reaktion. Den senare syftar till att återställa allt till vad det förut var. Solsjenitsyn har tänkvärt sagt: ”På historiens scen ges varje pjäs endast en gång.”

    Till sist: Skall vi leva tillsammans i ett folk, måste vi bete oss så att vi kan leva tillsammans och samverka. Det är ofrånkomligt för samhällets bestånd. Att beskriva en annan medborgare som  illaluktande är ett sabotage mot allt detta. I en situation, när samhället allvarligt utmanas av organiserad kriminalitet, farsoter, drogmissbruk, krig i närområdet och accelererande miljöhot behöver vi alla varandra, ingen undantagen.