På Stora Essingen i Stockholm bodde en man vid namn Kurt Karlsson. Hans namn är för alltid inskrivet i den svenska kulturens historia. Kurt Karlsson arbetade nämligen på Skatteverket. Hela historien aktualiserades 2018, när Sveriges Radio markerade 100-årsfirandet av Ingmar Bergmans födelse med att under hela sommaren sända en suverän uppläsning av Bergmans självbiografi Laterna magica.
Det var Kurt Karlsson som drev fram att Ingmar Bergman greps av polis på sin arbetsplats, Kungliga Dramatiska teatern. Ingmar Bergman belades med reseförbud, och hans pass drogs in. Händelsen väckte en enorm internationell uppmärksamhet. I fransk TV förklarade Olof Palme att han inte hade något med saken att skaffa. I Laterna magica, skriver Ingmar Bergman: ”I det ögonblicket föraktade jag honom.” Kurt Karlsson – ”skattedetektiven”, som Bergman kallar honom – bidrog till att ärendet drevs till domstol. Där friades Bergman helt. Han hade för övrigt varken intresse eller förmåga att överblicka sin ekonomi; han hade överlämnat det hela åt sakkunniga jurister, som alltså hade skött det enligt reglerna.
Trots frikännandet kände sig Bergman så kränkt att han lämnade landet och under flera år bodde och verkade i Tyskland. Sverige hade mist sin främste konstnär. Dessutom gick Skatteverket miste om hans skatt.
Vem kan förklara fallet Kurt Karlsson? Vem kan förklara att hans överordnade på Skatteverket saknade allt omdöme? J.A. Eklund – filosof, teolog, biskop och samhällskritiker – skulle sagt: ”Detta är den svenska nationalsynden – avundsjukan.” Redan Esaias Tegnér hade sett detta. I en liten dikt skriver han: ”Det går en dödgrävarande genom tiden.” För att förstå bilden bör man se den tidens gravar framför sig, med kullar av jord samt gropar, där kistorna sjunkit in. Tegnérs dödgrävarande fyller groparna och tar bort kullarna. Varför? Han kan inte tåla att någon blir huvudet högre än den andre. Det var just det Ingmar Bergman hade blivit, huvudet högre än andra. Och då fanns Kurt Karlsson till hands.
Fallet Kurt Karlsson kan också belysa en annan svensk kulturtragedi: Flykten från prästgårdarna. De har varit kulturhärdar för Sveriges folk i tusen år. Prästgårdarna var stora, kalla, ibland förfallna, men dock viktiga symboler. På 1970-talet drabbades ett antal präster av tunga eftertaxeringar för att de bodde i dessa hus. Man kan förutsätta att de lokala skattemyndigheterna hade centrala direktiv. Det blev orimligt dyrt att bo på det sättet. Så inleddes flykten från prästgårdarna, och mer än tvåtusen kulturhärdar försvann. I bästa fall togs de över av intresserade byggnadsvårdare. Men som bygdens kulturhärd var de borta.
Vad hände med Kurt Karlsson? Ingenting! Vad hände med hans överordnade? Ingenting! De hade allvarligt skadat Sveriges anseende. De hade kränkt och fördrivit Sveriges främste konstnär. De hade åsamkat landet stora skatteförluster. Men ingenting hände. I Sverige finns nämligen inget ämbetsansvar. Den bristen är den stora lärdomen av fallet Kurt Karlsson. Alla i Sverige har ansvar för vad de gör, utom barn och omyndigförklarade – och ämbetsmän. Vilket riksdagsparti tar sig an denna fråga? Och den som undertecknade de centrala direktiven om prästgårdsbeskatttningen – vad hände honom eller henne? – naturligtvis ingenting! Men när Sveriges kulturhistoria för 1900-talet blir skriven, då skall varken skattedetektiven Kurt Karlsson eller de andra glömmas bort.