Kanske är jag den ende svenske prästen, som har firat nattvarden på den plats där Jesus gav sitt liv för världens räddning. Det var på våren 1972. Jag studerade i Jerusalem och brukade gå i den anglikanska kyrkan, St. George’s. Där lärde jag känna en angloindisk präst, Murray Rogers, som var en vänlig och kontaktskapande person på det sätt som många engelsmän är. Bland hans vänner fanns de etiopiska munkar, som bor i hyddor på taket till den Heliga Gravens kyrka, som är byggd över platsen där Jesus led, dog och uppstod. I deras lilla etiopiska by på det platta kyrktaket finns ett kapell, Abrahams kapell, och Murray Rogers frågade om jag ville fira nattvard där med honom. Kapellet ligger omedelbart över Golgata. I det låga koret under Abrahams kapell finns ett altare och under det en öppning, där man kan sticka ner handen och röra vid klippan där korset stod. Det är nämligen så, att allt detta är verklighet, konkret och handfast verklighet. Det handlar inte om ”kristna värden”, ”traditioner” eller ”fina tankar”. Det handlar inte ens om ”rättfärdighet”, ”evangelium” eller ”kristendom”. Det är inte ord eller idéer. Det är en handfast verklighet vi litar på, något fantastiskt, som Gud har gjort i denna värld genom att bli människa just här, lida, dö och uppstå för oss. Det är lika fast, som klippan man rör vid på Golgata.
Jag firade min mässa tillsammans med Murray Rogers precis över Golgata, Där, i denna luft ovanför korset, hade en gång Jesu röst hörts: ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör.” Och till sist: ”Det är fullbordat.”
Och brödet och vinet jag höll i min hand var lika konkreta, handfasta och verkliga som klippan under mig. De blev – lika konkret och verkligt – till samme Jesus som en gång hade kämpat sin kamp under Abrahams kapell. Det var hans ord, som jag uttalade: ”Detta är min kropp… Detta är mitt blod.”
Han är så mycket mer än en ”Jesus-gestalt” långt borta i historiens hävder. Han är Jesus – nu. Och nu är han inte mer på korset. Nu är han på tronen, konungarnas Konung och herrarnas Herre. På samma gång är han det bröd och vin som i tusentals kyrkor i vårt land och i Nordkoreas fångläger räcks till ständigt nya människor: ”Kristi kropp, för dig utgiven…Kristi blod för dig utgjutet.” Varför, med vilket syfte? Katekesen förklarar: ”…till syndernas förlåtelse, liv och salighet”.