Allt liv är polärt. Från den enklaste ört upp till det mest avancerade mänskliga samhälle präglas allt av polariteten maskulint och feminint. Polariteten är framför allt en balans. Undantagen – i den mån de finns – är just undantag. Huvudlinjen är ovedersäglig: polaritet, spänningen mellan två poler. Detta gäller också i atomen, som ingalunda är den boll vi ser i skolböckerna utan snarare ett polärt spänningsfält – plus och minus. Om spänningen minskar eller upphör, bryter materien samman. Spänningen – polariteten – måste vara på en mycket exakt nivå.
Alla mänskliga relationer och samhällen består av materia. Därmed är också sagt att de har samma villkor som materien: Polaritet, spänning och balans mellan två poler. Vi kan kalla dem maskulint och feminint, vi kan kalla dem plus eller minus. Det avgörande är att det är en spänning mellan poler som innebär ett jämviktsläge, en balans. Om spänningen mellan maskulint och feminint sjunker – t.ex. genom att deras karaktär blir alltmer likartad – degenererar samhället. Det gäller på alla nivåer, först av allt på fortplantningens nivå, där såväl den biologiska fortplantningen som den mentala – fostran – förfaller.
Vi kan också föra över begreppet polaritet till näringslivet. Där är mönstret maskulint-feminint inte tillämpbart. Däremot är polariteten ett användbart begrepp. För ett få fungerande samhällen krävs en polaritet mellan statligt och privat. När staten blir allt, som i de socialistiska samhällena, förfaller både stat och näringsliv. DDR är det stora exemplet. Kommunisterna tog över ett område med lika avancerad ekonomisk mentalitet som västra Tyskland men lyckades endast producera osäljbara varor.
Begreppet polaritet kan också användas inom politiken. När en given riktning får dominera helt en längre tid, förfaller den. Oavsett om det är centerpartister eller socialdemokrater som har majoritet, förfaller partiet utan en verkligt stark motståndare. Därför vill en klok politiker bli utmanad och hotad av en aktiv och skärpt motståndare. Det är så han kommer framåt, den är så hans parti hindras från att sjunka ner i slapphet. När abortanhängare och genusaktivister skambelägger motparten, gör de sig själva en otjänst. Frånvaron av verkligt alternativ kommer att sända dem själva ut i den intellektuella och moraliska degeneration, som har kallats ”entropins hav”. Där blir alla katter grå, till sist också man själv.
Polariteten kan belysas med erfarenheter inom kyrkohistorien. Teologins stora bragder har alla tillkommit i kamp med en utmaning. Reflektionen över Treenigheten och inkarnationen i den unga Kyrkan ledde fram till Nicenska trosbekännelsen, och den mejslades fram under kamp med utmaningar, som varit de största under kyrkohistorien. Detsamma kan sägas om Svenska Kyrkans bekännelseskrifter. De skulle aldrig tillkommit utan polaritet. I sådana spänningar ligger det nära att tysta motparten med maktbud, men därigenom förloras också den egna stringensen och det egna djupet.
I bilden av amerikansk politik återkommer gång på gång begreppet polarisering. Det innebär att polariteten i ett samhälle har nått en nivå, där samhället hotar att falla sönder. Stormningen av Capitolium kan vara ett exempel. För radikala grupper – t.ex. Baader-Meinhof-ligan – har det ofta varit en taktik att accelerera polariteten till en polarisering med förhoppningen om ett våldsamt maktövertagande. Oförsiktiga politiker kan frestas att följa efter på denna väg, som kan locka med lätta retoriska vinster. Kloka politiker är däremot angelägna att hålla polariteten på den nivå, där det finns en balans, också mänskligt och intellektuellt.
Till sist innebär insikten om polariteten att vi behöver varandra: män och kvinnor, höger och vänster, liberala och konservativa, troende och förnekare. Polaritet är en ändlig tillvaros livsvillkor.