Denna artikel skrev Christian till en bok om metallföremål i Växjö stifts kyrkor, Metaller i helig tjänst. Den gavs ut av Växjö stift år 2020.

Poltavakalken. Bild: Slätthögs församling

I Slätthögs kyrka firas nattvard med den berömda Poltavakalken, en av Sveriges klenoder. Den är förbunden med ett dramatiskt skede i vår historia.

Det började år 1700. I det spända läge som då rådde var Kronobergs regemente förlagt till den nordtyska staden Wismar, som jämte Pommern då tillhörde Sverige. I Wismar lät överste Gustav Heidenfelt tillverka en ny nattvardskalk med paten samt ett tillhörande etui. Detta överlämnades till fältprästen Abraham Imberg, som enligt sin instruktion aldrig fick lägga den ifrån sig.

Nattvardskalken var med regementet under de polska, sachsiska och ryska fälttågen fram till slaget vid Poltava 28 juni 1709.

Kvällen före slaget firade hela regementet nattvard.

Under slaget stupade Abraham Imberg, och kalken räddades och övertogs av den biträdande fältprästen, Lars Högberg.

Några dagar efter nederlaget i huvudstriden kapitulerade armén vid Perevolotjna.

Lars Högberg kom tillsammans med ett tusental svenska fångar till Sibiriens huvudstad Tobolsk. Här kunde svenskarna bygga en kyrka och fira högmässa med nattvard varje söndag. Det var regementets kalk som användes. Medan de var där började en pietistisk väckelse bland dem genom att de läste en av den tyske teologen Johann Arndts böcker, den som på svenska brukar kallas Johann Arndts Sanna kristendom.

Johan Högberg avled 1712 och efterträddes av Johan Fornell, som hade blivit prästvigd i fångenskap i Moskva 1713.

När freden i Nystad hade slutits 1721 kunde Johan Fornell återvända till Sverige tillsammans med de överlevande fångarna. Han hade med sig nattvardskalken och återlämnade den till regementet efter hemkomsten. Under tiden hade regementet redan satts upp två gånger till med full utrustning, bland annat nya nattvardskalkar.

Efter 1815 fick Europa uppleva en lång fredsperiod. Försvaret blev lågt prioriterat, och för att förstärka regementets ekonomi beslöt ledningen att sälja den karolinska kalken. Den inköptes av Slätthögs församling 1826, och den kom väl till pass, för nattvardsgästernas antal i församlingen hade ökat dramatiskt.

Det berodde på fredstidens befolkningstillväxt – inga unga män kallades mer ut till krigstjänst i fjärran länder. Det berodde också på den nya andliga öppenhet som följde på revolutionskrigens avslutande.

Att kalken såldes till Slätthögs församling blev dess räddning, för när regementet blev förlagt till Kronobergs hed förvarades dess kyrksilver i Hjortsberga kyrka, och där blev allt silver stulet 1852. Det har aldrig återfunnits.

På regementet upptäckte ledningen så småningom vilken förlust hela regementet gjort när kalken såldes. Den var ju bärare av stora och dramatiska minnen för regementets personal.

1906 gjordes en hemställan från regementet till Slätthögs församling att få köpa tillbaka kalken. Att det skedde just då hör samman med ett nyvaknat engagemang för historia och identitet. Regementet återkom med sin begäran 1929 och 1960. Samtliga gånger avvisades den. Nattvardskalken hade hunnit bli närmare förbunden med Slätthögs församling än med Kronobergs regemente.

När regementet firade 300 år lånade församlingen ut kalken till regementet, och vid 200-årsminnet av slaget vid Poltava ordnade församlingen en stor högtid i kyrkparken. Då firades en fältgudstjänst med nattvard under medverkan av Smålands karoliner. Så kom Poltavakalken till sin ursprungsmiljö på nytt.

Under flera år hade Slätthögs församling Josef Imberg som vikarierande präst. Hans släktband till Abraham Imberg är inte riktigt säkerställda, men församlingen fick ofta fira nattvard med Poltavakalken och en pastor Imberg – en länk till de småländska soldaterna på 1700-talet.