Biografin över professor Knut Harald Giertz har blivit en förebildlig skildring av en betydande man. Titeln är talande – Kirurgens hjärta (Artos). Författaren, Teol. Dr Ingvar Bengtsson har velat skriva en existentiell biografi, det vill säga en livskildring som har fokus på det som på djupet har berört den man han skildrar. Det har lyckats.
Knut Harald Giertz var på sin tid en av Sveriges mest kända läkare, en mycket framstående kirurg, läromästare till Clarence Crafoord, och än mer känd som far till Bo Giertz.
Knut Harald kom från ett traditionellt kristet hem och var tidigt på det klara att han skulle bli läkare. Mötet med den medicinska utbildningen blev krisartat. Kring förra sekelskiftet var naturvetenskapens självbild utan gränser.
Senare skriver han:
”Omgivningens tryck var så starkt, att en medicinare som läste Bibeln eller gick i kyrkan ansågs för en skrymtare eller en med mindervärdig intelligens.”
Giertz blev ateist, och studierna gick utmärkt. Han fann en hustru i Anna Ericsson, dotter till storföretagaren L.M. Ericsson. Förhållandet till svärfadern var spänt.
Den bild som Ingvar Bengtsson tecknar av Knut Harald Giertz är ambivalent. Denne är plikttrogen, självutgivande, principfast och kraftfull, men även dominerande och svårmedgörlig. I brev från barnen framstår han som skräckinjagande.
Detta var sidor som skulle skapa spänningar i äktenskapet.
Ingvar Bengtsson återger en långt, gripande brev till föräldrarna från Bo med anledning av deras spända relation. Knut Haralds hälsa var bräcklig, och långa tider led han av depression. Sonen Bo var den mest lovande bland barnen med rik begåvning och mycket lämplig för de läkarstudier som han också påbörjade. När han helt oväntat blev kristen och började studera teologi greps fadern av okontrollerad vrede. Men i samma skede drabbades denne av en svårdiagnosticerad sjukdom och fick som konvalescent vistas en lång tid i Italien, där han blev läkare hos drottning Victoria, som vistades där på grund av en elakartad bronkit. Drottningen hade ett starkt inflytande på Knut Harald. Det blev många kyrkobesök under tiden i Italien, ibland väckte de motvilja, ibland ett vänligt intresse.
När han senare tänker på sin väg till kristen tro, nämner han särskilt sina söners ”helhjärtade gripenhet av kristendomen” och ärkebiskop Nathan Söderbloms ”underbara dödsbädd”.
Det fanns ännu en faktor. Det var Oxfordgrupprörelsen, som hade betydande inflytande under 1930-talet. I ett föredrag för ungdomar på Sigtunastiftelsen skildrar Knut Harald Giertz sitt nya liv:
”Gudsupplevelsen förändrade radikalt hela min livsinställning. Den lärde mig den obegripliga lyckan att leva i nuet …”
Man kan knappast skriva en biografi med större inlevelse än Ingvar Bengtsson gjort. Han har haft ett mycket stort arkiv att tillgå, han har fått brev från anhöriga, han läst samtida tidningsartiklar.
Av den kände läkaren, den betydande mannen, den principfaste vetenskapsmannen har blivit bilden av en levande medmänniska.