Det svenska samhället är ett av världens mest stabila och mest välfungerande samhällen. Det innebär inte att det är osårbart. Tvärtom är det nu allvarligt hotat av den organiserade brottsligheten. Denna har i sin tur fått spelrum genom suget efter droger, som är stort i alla samhällsklasser. Detta är själva grundproblemet. Här handlar det endast marginellt om ”socioekonomiska orsaker”. Här handlar det om faktorer som på djupet berör människors inre. Det är dessa som gör att man söker sig till drogen.

   Inför det akuta hot som drogkriminaliteten utgör måste den första angelägenheten vara att trycka tillbaka våldet. Här står rättsväsendet vid första frontlinjen: polis, domstolar, kriminalvård. Det är viktigt för alla medborgare, att dessa institutioner stärks i sin kamp mot våldet. Då är det vitalt att rättsskyddet för dem stärks. Polis, åklagare, domare och rättsvårdspersonal måste få en sådan ställning, att varje försök att påverka, kränka eller hota dem får mycket allvarliga följder. Rättsväsendets personal företräder ju inte sig själva. De företräder hela samhället. Varje angrepp på dem är ett angrepp på alla och på hela samhällsordningen. Det är ansvarslöst att hävda att ”de måste tåla”. Deras uppgift handlar inte om dem själva. De är samhällets ansikte. Den som spottar på dem, spottar på hela samhället.

  Vi kan ta ett konkret exempel. I tidigare lagstiftning fanns brottet ”missfirmelse av tjänsteman”. Om man alltså kränkte en åklagare, domare, polisman eller kriminalvårdare utdömdes ett högre straff för detta än vad som hade gällt vid motsvarande kränkning av en enskild medborgare. Detta var mycket välbetänkt. Rättsväsendets personal utsätter sig för ständiga risker, när de konfronteras med de kriminella. Om de har ett högt rättsskydd inser de kriminella att övergrepp mot dessa är mycket kostsamma. Det skall svida ordentligt att spotta en polis i ansiktet. Det högre rättsskyddet gör att rättsväsendets personal tvekar mindre när det gäller att ingripa. Kriminaliteten pressas tillbaka.

  Nuvarande lagstiftning gör emellertid kränkning av en polisman till ett målsägandebrott, på samma nivå som en förolämpning av vem som helst, som alltså bara företräder sig själv och inte samhället. Detta lägre rättsskydd för personal i rättsväsendet är en av orsakerna till att så många platser på polisutbildningen står tomma. Vem går in i ett yrke, där man med svagt rättsskydd kan bli utsatt för vilka kränkningar som helst?

   I skyddet av samhället mot den organiserade kriminaliteten är detta en liten fråga. Men den är en del av en större fråga, nämligen skyddet av rättsväsendets personal. Därmed berör den skyddet av hela samhällsordningen. Det gör den till en viktig symbolfråga.