Ord på vägen, Året Runt 2005
Det var en regnig, mörk höst, och jag var en skoltrött gymnasist. Jag hade hört talas om Hjelmserydsstiftelsen och reste dit några dagar. Där fanns en bara en gäst till, Per Edvin Wierup från Löderup. Han kanske blivit trött på höststormarna på Österlen. I vilket fall som helst började vi tala med varandra, och så gav han mig ett gott råd: ”Du skall läsa Rosenius Dagbetraktelser, men inte den förkortade utgåvan utan den med de långa betraktelserna.” Jag hade aldrig hört talas om Rosenius, men jag lydde hans råd. Man skall ta vara på goda råd. De är en genväg till det värdefulla i livet. Genom goda råd får man ta del av en annans livserfarenhet och slipper att leta sig fram själv eller att göra om misstagen. Jag köpte boken , läste den flitigt, men nu har den stått oläst några år i bokhyllan. När jag tog fram den igen fann jag precis vad jag behövde i den stunden.
Den händer ibland att man får vara bland människor, som på förhand är negativt inställda. De kan vara avundsjuka, kritiska eller ironiska. Vad man än säger bland dem blir fel. Frågar man något, tycker de att man är nyfiken. Berättar man något, tycker de att man är skrytsam. Har man någon åsikt, är man en besserwisser. Säger man ingenting är man en surpuppa. Ändå kan man vara tvungen att vara bland dem. Hur klarar man det?
Utan att beröra just den situationen ger Rosenius ett svar: ”Då Gud förlåter en människa alla hennes synder och helar alla hennes brister, så är den människan icke blott förskonad från vreden och fördömelsen, utan hon är ock med detsamma ett föremål för den obegripligaste kärlek av Gud – den stora gudomliga kärleken, den all kunskap övergår.” Språket i min utgåva av Rosenius är krångligt, men innebörden är klar och befriande. Nyckeln till att klara sig i negativa miljöer är – att vara förlåten av Gud. Det är för den sakens skull hans Son blivit människa. När man är förlåten av Gud, så är alla minus utstrukna. Alla anmärkningar, all kritik som människor kan rikta mot oss är borta för Gud. Han ser bara våra positiva sidor, hans förstår, uppskattar och älskar dem. Än mer han räknar oss till godo allt det positiva som finns hos hans älskade Son. Han är glad över allt detta goda han ser hos oss och hos Jesus, han älskar det. Vi är älskade av hela universums Skapare, som ser på oss med samma stolthet som en far ser på en kraftfull son och en duglig dotter.
När man är älskad med en sådan kärlek, är det bagatellartat vad människor kan ha för synpunkter. Då kan man vara fri bland dem utan att behöva bekymra sig över inbillad eller verklig kritik.
Hur kunde Rosenius vara så säker på denna gudomliga kärlek? Han byggde sin visshet på ett löfte Gud gett, när han beskrev sig själv i Psaltaren : ”… han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dit med nåd och barmhärtighet” (Ps. 103:5 i Folkbibeln). Alltså: inte nedsölad av förtal eller avundsjuka utan omsluten av nåd och medkänsla – uppskattad och förstådd.
Christian Braw