Ord på vägen, Året Runt 2005

Den, som kommer till Lund, måste se Domkyrkan. Där blir det alldeles tydligt, att det  som man brukar höra i inledningen till gudstjänsten: ”Herren är i sitt heliga tempel…” När man kommer ut från kyrkan skall man gå runt den till södra sidan. Där finns en mäktig, alldeles ny staty över en präst, som var verksam här i början av 1800-talet – Henric Schartau. Många nutida konstnärer har svårt att uttrycka beundran för människor som gjort något viktigt. Vad monumentet över Raoul Wallenberg i Stockholm egentligen skall betyda är det inte alla som uppfattat. Men konstnären, som gjort Schartaus staty har precis förstått honom. Han har avbildat honom som en högrest man, insvept i en fotsid prästkappa. Ur kappan kommer hans hand fram, och i handen håller han en Bibel. Två fingrar ligger på framsidans  pärm, som när man avlägger ed.

   Det var i början oklart vad det skulle stå på sockeln. Från början var tanken att man skulle ha ett citat ur någon av Schartaus egna böcker. Det visade sig vara svårt, eftersom han hade sin tids vana att uttrycka sig i långa meningar. Till sist bestämde konstnären själv vad det skulle stå. Med stora, vackra bokstäver högg han in: ”Bruka Guds Ord.” Att bruka är att höra och läsa Bibeln, att sjunga psalmer och höra predikan med ett bestämt syfte. Precis som vi äter för att få näring för våra kroppar, skall vi nämligen bruka Guds Ord på  för att våra själar och vår tro skall få näring,  växa till och mogna. Vi kan ha haft en tro kort tid eller länge, men i båda fallen kan den växa till mer än den är just nu. Vad händer då, när tron växer och mognar? Då blir vi allt mindre beroende av vad vi själva lyckas eller misslyckas med. Istället blir Jesus allt mer betydelsefull för oss.

   I sin roman  Stengrunden berättar Bo Giertz om en ung präst, som inte hunnit förbereda sin predikan. Han brukar predika fritt, utan manuskript, han är nämligen påverkad av frikyrkligheten. Men även då måste man tänka igenom vad man skall säga, och när han skall göra det blir han störd. Hur skall han då göra, när kyrkklockorna ringer och han strax skall predika? Han hittar en liten bok med några predikningar av Schartau. En av dem passar just den söndagen. Den läser han upp för församlingen. Det märkliga inträffar, att just denna upplästa predikan kommer att betyda mer för många än allt vad han tidigare har sagt på egen hand. Vad är det Schartau säger i sin predikan? Han talar om hur det var, när Jesus med lärjungarna var på Förklaringsberget, där hans mänskliga natur genomstrålades av hands gudomliga väsen. När allt var över, såg de ”ingen utom Jesus allena”. Det är så det blir, när tron mognar under bruket av Guds Ord. Då blir det till slut Jesus ensam, som gäller.

Christian Braw