Den 9 november firas 30-årsminnet av Berlinmurens fall. Därmed var tiden ute för den mest konstgjorda stat som någonsin funnits i Europa.  Allt var lögn, till och med valutan. Staten måste spärra in hela befolkningen för att inte alla skulle fly. I den svenska skolan fick vi lära oss att Öst-Tyskland var lika bra som Förbundsrepubliken. ”Zweimal Deutschland” hette läroboken.

   I denna inspärrade befolkning fanns det många kristna, och kristna även i Sverige försökte på olika sätt bli till stöd för dem. En möjlighet gavs i de gluggar som regimen öppnade då och då. Syftet var att i utlandet skapa ett intryck av att detta var en normal stat. Ambitionen var häpnadsväckande, och ett vittnesbörd om hur fångade i sin egen värld de makthavande var. De trodde att vi inte skulle se förfallet i de gamla vackra Hansa-städerna, där –  som mest – endast fasaderna var målade. Hur kunde de tro att de väldiga åkrarna utan höstplöjning skulle undgå våra blickar? Trodde de att vi inte såg de tomma butikshyllorna?

   Men vi var också själva naiva. Många godhjärtade kristna i Väst understödde bibelsmuggling utan att ana att Stasi –  säkerhetspolisen –  hade infiltrerat deras organisationer. Stasis källare fylldes med beslagtagna ryska biblar. Där låg de kvar till murens fall. Den siste Stasichefen såg till att de kom till Ryssland.

    Växjö stift hade ett intensivt utbyte med den evangeliska kyrkan i norra Tyskland, Greifswald-stiftet, utan att ana att biskopen där var Stasi-agent. Hela projektet var en Stasi-aktion. Gång på gång kom delegationer därifrån till Växjö stift, och vi insåg att i varje delegation var minst en deltagare agent och rapporterade de andra. Därför skiljdes de alltid åt, så att vi fick umgås med dem på tumanhand, dock utan att veta om det var agenten eller en av de övervakade vi tog emot i våra hem.

   Man fick lära sig att tala mellan raderna och läsa mellan raderna. En stor högtid med svenska deltagare firades i Demmin. Det var en märklig stad. Det var uppenbart att det från början var en medeltida stad, men alla hus var grå DDR-betongkolosser. Vad hade hänt här? Kyrkoherde Schwerin  i Demmin fick frågan och svarade svävande: ”Ja, det var några pojkar, som lekte med ett pansarskott.” De som kunde höra det outsagda förstod innebörden: Några pojkar från Hitlerjugend hade vid den sovjetiska inmarschen gjort motstånd, och som hämnd hade ryssarna bränt ner staden. Efter murens fall blev sanningen tillgänglig för alla. Demmin var Tysklands motsvarighet till Song My, Lidice, Oradour och Deir Jassin. Här genomförde ryssarna massvåldtäkter, massmord, plundring och ödeläggelse på ett sätt som ingen tysk stad hade upplevt sen trettioåriga kriget.

    Den sanningen fick ingen höra då. Men en annan sanning kom fram. De besökande svenskarna lade märke till att det knappast fanns några fabriker eller andra arbetsplatser i staden. Kyrkoherde Schwerin fick frågan: ”Vad lever folk på? Vi ser inga arbetsplatser.” Han svarade: ”Det är så många som arbetar hos polisen.” Det var en viktig del av sanningen om livet bakom Berlinmuren.