Mina farföräldrar köpte år 1922 Villa Solhäll i det nya villasamhälle, som kallades Kosta Egnahem. Ägarna av Kosta glasbruk hade inspirerats av ett socialt projekt, som börjat i Tyskland och syftade till att lyfta arbetare och tjänstemän ur egendomslöshet och beroende. Varje familj skulle äga sitt eget hem. På det sättet fick man också en stabil befolkning och slapp det ständiga flyttandet. Alltså styckade bruket ut stora tomter i skogsmarken mellan bruket och Ekeberga kyrka. Arbetare som ville bygga egna hem här fick understöd med redskap och annat. För en del blev projektet övermäktigt, bl.a. för den arbetare, som byggde Villa Solhäll. Efter fem års arbete sålde han till mina farföräldrar, som byggde huset färdigt och odlade upp den stora tomten.
Redan då fanns namnet Villa Solhäll. Det kom sig av att klippgrunden går i dagen strax söder om huset. Berggrunden ligger där fast och orubblig som den legat sedan världens skapelse. Här har inlandsisen gått fram, här har ljungheden brett ut sig och efterföljts av storskogen. Här blev villatomt, och i den tunna jorden bredvid odlade mina farföräldrar råg under depressionen. Om kalla kriget blivit vad det hotade att bli – ett atomkrig – skulle Villa Solhäll blivit en brädhög på en sekund. Men klippan hade legat kvar. Den är orubblig. Mina farföräldrar körde dit jord och gräset vandrade in över klippan, men den fanns kvar därunder, och min mor tog fram den igen och planterade prydnadsväxter i kanten.
Klippan säger mig något om Gud, som klippor i alla tider gjort. De talade en gång på samma sätt till Mose, som hade haft ett så kringflyttande och kampfyllt liv. I fyrtio år bodde han i tält och hade inte ens ett hus. Men när han anade att slutet nalkades, sade han – om Gud: ”Han är vår klippa, hans verk är utan brist, hans vägar alltid de rätta. Han är en trofast Gud, fri från allt ont, han är rättfärdig och rättvis.”(5 Mos. 32:4) Det ord som översatts med ”rättvis” betyder egentligen rak, redlig, riktig. Vi har en rak och redbar Gud, en pålitlig Gud. Det hade Mose upplevt under sitt dramatiska liv. Gud är fast, som klippan. Han är den han är. Hans närvaro kan täckas över, som av inlandsisen, ljungen eller mina farföräldrars försök att få lite mer mark att odla, men han finns där, alltid densamme, alltid pålitlig. Min mor tog fram klippan igen, och det finns också människor nu, som kan ta fram Guds närvaro. Sådana medmänniskor kan vi kalla helgon. Då upptäcker vi att det är som S:t Paulus skriver: ”…den klippan var Kristus”.(1 Kor. 10:4)