Nord-Korea är världens mest brutala och totala diktatur. Särskilt riktar sig terrorn mot kristna. Man beräknar att det finns 300.000 kristna i landet, och av dem befinner sig 80.000 i fångläger. Att äga en Bibel betraktas som ett allvarligt brott. I skolorna uppmanas eleverna att ange sina föräldrar om barnen anar att de är kristna. Det är livsfarligt för en kristen att ha kontakt med en utländsk besökare.
Ändå reser många kristna dit. De kan inte tala med någon, de kan inte ge något. Om någon tar kontakt med dem, vet de inte om det är en riktig kristen eller en agent från hemliga polisen. Man kan inte lita på någon. Varför kommer de då?
Om man frågar dem, svarar de:
-Vi är där bara för att vara där.
De kan inte tala med människor, men de kan tala med Gud om människorna i landet. De kan visa godhet och vänlighet i ett land, där många är rädda för varandra och i synnerhet rädda för utlänningar. De kan bära ett silverkors på rockslaget eller runt halsen. Att bara göra detta, att bara vara där är så meningsfullt att de reser dit. När de statliga guiderna förstår att det finns kristna i gruppen, tar de dem inte till den förgyllda jättestaty av landets förre ledare, som alla måste buga för. Guiderna vet att kristna inte gör det, och de vill inte att landets folk skall se att någon inte bugar för statyn.
De länder, dit denna tidning når, är bättre än Nord-Korea. Men också bland våra läsare finns det kristna människor, som lever i miljöer, där man inte kan säga något om sin tro. Motståndet eller motviljan är kompakt. Det, som man helst av allt ville dela med sig av, måste man tiga med. I den situationen kan man lära sig något viktigt av de kristna, som reser till Nord-Korea. Det är att bara vara. Man kan be för de människor man möter, man kan visa godhet och vänlighet – det brukar vara bristvaror i sådana miljöer. Där är taggighet, pessimism, självupptagenhet och konfliktbenägenhet dess vanligare. Då blir godhet och vänlighet en alternativ livsstil. Och man kan bära ett tecken på att man är kristen. Kanske finns det också här motsvarigheter till guldstatyn, som kristna inte bugar för. Men vad blir det av att bara vara? Det är Guds sak. Vi har visat att det finns ett alternativ. Han har vägar, som vi inte vet om.
Aposteln S:t Paulus visar oss på en alternativ mentalitet, som kan bli mycket attraktiv, också i miljöer, som påminner om Nord-Korea: ”Allt som är äkta, allt ädelt, allt rätt, allt rent, allt som är värt att älska och ära, allt som kan kallas dygd och förtjänar att prisas – det skall ni syssla med i era tankar.”(Fil. 4:8)