Det perfekta plåstret. Bild: Mondial

Stina Oscarson är regissör, dramatiker, föreläsare, debattör. Dessutom är hon socialdemokrat och mottagare av ABF:s pris Årets folkbildare. Med vördnad citerar hon Per-Albin Hanssons ord om folkhemmet. Hon tillhör alltså maktskiktet i det svenska samhället, om än med visst obehag.

Men än viktigare är att hon är en mycket ärlig, inkännande och sökande medmänniska. Det visar hennes nya bok Det perfekta plåstret (Mondial).

Det rör sig om ett betydande antal prosadikter. Många rymmer träffsäkra iakttagelser och formuleringar. Själva titeln är hämtad från en annons, men den innebär också en
fråga. Om plåstret på förhand kan kallas perfekt, vet man då hurdant såret är? Det socialdemokratiska samhällsbygget hade ju ambitioner att skapa det perfekta samhället – bland annat genom funktionalismen – men såret i samhällskroppen, hur ser det ut?

Stina Oscarson har börjat tvivla. Istället för ett paradis ser hon framför sig en sönderfallande demokrati – och demokrati är för henne mycket mer än allmänna val och parlamentarism. Demokrati står i hennes dikter för omtanke, gemenskap, mänsklighet. Hon berättar i en dikt om hur hon kallas att föreläsa om hur kulturen skall rädda en sönderfallande demokrati. Men kultur upphör att vara kultur i det ögonblick när den exploateras för något annat. Stina Oscarson säger: ”Jag är inte säker på att det fungerar på det viset.”

Stina Oscarson. Bild: Mondial

Då och då för Stina Oscarson ett samtal med Sören. Kanske är han en uteliggare. En dag berättar hon att hon vill skriva om matkön utanför S:ta Clara kyrka i Stockholm. Sören säger: ”… men kom ihåg en sak / det är ingen kö / det är människor på
rad …” Detta blir en grundinsikt hos Stina Oscarson – en människa är en människa. Därför kan hon också se människor.

Gripande berättar hon om en man vid passagerarutgången på en flygplats. Han står och väntar på någon med en rosenbukett. Det tar tag i henne, för det finns ingen som väntar henne med rosor. Men när hon kommer tillbaka några timmar senare står han fortfarande kvar.

Insikten att en människa är en människa kan ta henne långt. Hon berättar om hur hon deltagit i en debatt på en biblioteksfilial, där även ett par unga nazister var närvarande och med förvåning fick märka att de betraktades som människor. Den kvällen kostade Stina Oscarson en hel del. Hon stängdes av från ABF. Hon får veta sin plats: ”All kritik av vår organisation skall tas mellan fyra ögon.”

Stina Oscarson har börjat tvivla på partier, organisationer, ideologier. Vad återstår då? Hon har en slags grundläggande tro på det mänskliga hos människan, och därför tror hon också på samtalet. Det är först genom samtalet vi börjar förstå varandra. Hans-Georg Gadamer har sagt: ”Sprache ist Gespräch – språket är samtal. ” Stina Oscarson säger: ”Samtalet är för mig ett fredsarbete …”

Har hon något att tillägga? Kanske ödmjukhet. Hon berättar hur hon med sin bror såg på stjärnorna och: ”Stjärnorna tvingade oss / tillät oss / att för en stund bli medvetna / om människans litenhet …” Ur den upplevelsen växte två barns frågor fram: ”… vart kommer vi ifrån / vart tror du att vi är på väg …”

Skolan – i synnerhet grundskolan – var socialdemokratins flaggskepp i samhällsförändringens kamp. Olof Palme yttrade en gång: ”Skolan är socialismens spjutspets.” Stina Oscarson har en mer avsvalnad syn på saken: ”Utbildningssystemet
kommer alltid att tjäna / de gudar samhället / för närvarande / tillber.”

En dag möter hon en barndomsvän, som tagit tåget från Norrland för att se några av de mest kända verken på Moderna museet. När hon kommer dit är de borta. Det finns bara de allra senaste. Stina Oscarson försöker förklara för väninnan hur fint det är med det nyskapande. Men svaret blir oväntat: ”Nyskapande säger hon cyniskt. Allt förändras ju ändå hela tiden./ Är det något vi människor behöver är det väl / Det eviga.”

Stina Oscarson har sin hemort i en annan värld än de flesta, en minoritet, den svenska arbetarrörelsen. Och hon har sin verkanskrets inom en annan ännu mindre sfär, kulturvärlden. Men hon är en människa, en medmänniska, och det är så hon ser på oss andra. Hennes bok är en mycket väsentlig läsning.