Estland är ett grannland. Vi delar samma framtid och en stor del av samma historia. Men hur är då detta vårt grannland? En väg att finna svaret på den frågan är att gå till diktkonsten.
Då är Jaan Kross ett viktigt namn. Han kan kallas Estlands nationalförfattare. Men han är samtidigt mycket mer – en världsförfattare på nivå med Selma Lagerlöf, Charles Dickens, Leo Tolstoj och Honoré de Balzac.
Jaan Kross (1920–2007) föddes i Tallinn och studerade juridik i Tartu. Under den tyska ockupationen 1941–1944 var han docent i juridik. Han hade även kontakt med den estniska motståndsrörelsen, vilket ledde till att tyskarnas misstänksamhet väcktes. Han fängslades men blev åter fri efter det tyska tillbakadragandet. I romanen På stället flyg (utgiven i svensk översättning 2009) har han skildrat hur den estniska republiken återupprättades under det korta interregnum som uppstod före den sovjetiska ockupationen. Då fängslades han på nytt och deporterades till Sibirien. Där var han lägerfånge till 1954.
Efter återkomsten till Estland verkade han som översättare och journalist och framträdde även som lyriker. Under tio år arbetade han med sin största och mest berömda roman. Den finns nu på svenska under titeln Mellan tre farsoter (h:ström – Text & Kultur). Översättare har varit Enel Melberg. Maarja Talgre har bidragit med ett omfattande förord.
Romanen utspelar sig under 1500-talet, huvudsakligen i Tallinn. Det är den period där Tyska Orden, som dittills härskat i Baltikum, föll samman, reformationen nådde Estland, bondeuppror bröt ut och pestepidemier härjade. Huvudperson är Balthasar Russow, som är en historisk gestalt, präst i Helgeandskyrkan, strax intill torget. I denna kyrka hölls gudstjänsten på estniska, något som inspirerat Jaan Kross att ge honom en bakgrund i Tallinns estniska befolkning. Vid denna tid dominerades Tallinn av den tyska befolkningen. Den livländska krönikan är det första historieverket om Baltikum. För historiker är den verklige Balthasar Russow känd som författare till Den livländska krönikan, det första historiska verket om Baltikum.
Romanen har ett genomgående tema – spänningen mellan Estlands två befolkningar, den tyska och den estniska. Där befinner sig den estniska i ett underläge, ur vilket starka personligheter söker ta sig upp. Det finns två vägar, som står öppna: bildning och handel. Den unge Balthasar går bildningens väg, samma väg som i Sverige stått öppen för ståndscirkulationen. Den vägen får den unge Balthasar gå, och han lyckas. Han blir präst just i Helgeandskyrkan i Tallinn.
Men framgången rymmer en tragedi. Den som tar sig upp ur underläget blir också en främling för sina egna. Saken ställs på sin spets när det stora bondeupproret bryter ut och Balthasar blir tillfrågad om att gå med. Bo Giertz har skildrat en liknande situation i romanen Tron allena (1946). Där gällde det Dackefejden, där nederlaget var lika förutsägbart som för de estniska bönderna. Balthasar lyckas krångla sig ur nederlaget, men vad återstår då?
Det återstår det skrivna ordet. När han inte kan göra något annat för sitt folk kan han bevara dess historia. I Den livländska krönikan har bondeupproret en liten plats, men den växer ut i romanen och blir till en spegel av Skogsbröderna – motståndsrörelsen under den sovjetiska ockupationen.
Det var nämligen under den sovjetiska tiden Jaan Kross skrev romanen, och hans förmåga att skriva mellan raderna kan ännu väcka häpnad. Romanen kom inte bara ut i Estland, den översattes till flera östspråk och blev vida spridd på ryska. I DDR fick den en förnämlig konstnärlig gestaltning utan att någon anade vad den egentligen handlade om. Eller kanske anade någon och just därför gav ut den?
Det finns ännu ett tema. Det är kärleken till landet, till själva jorden. Esterna är ett jordbrukande folk, och kärleken till jorden tog också gestalt i deras förkristna religion. Denna förbundenhet med landet och jorden har Jaan Kross gestaltat i den oerhörda öppningsscenen, en av världslitteraturens största bilder: Två lindansare högt över Tallinns gator. De vågar och de kan därför att de druckit ur en bägare med landets dagg. Deras ofattbara djärvhet är också en symbol för det fria ordets vågspel, som endast kan förstås som en kärlek till språket, folket, landet och sanningen. Själv sade Jaan Kross: ”Med dans på lina är det så, att man lätt glömmer hur farligt det är.”