När man åker den gamla landsvägen från Växjö till Värnamo passerar man en skylt som visar mot Mistelås. Efter en kilometer kommer man fram till en underbart vacker kyrkby med en vit liten träkyrka med röd klockstapel. Gå in där, så skall ni få se något.
När Eva Spångberg blev gammal kunde hon inte längre forma de stora träskulpturer hon tidigare gjort med bilder ur den bibliska historien. Hon var inte ledsen för att bli gammal – hon skrev till och med en bok, som hette Det är fint att vara gammal. Men nu, när hon inte längre kunde göra de stora konstnärliga verken, skärptes hennes blick för budskapet i det lilla. Hon fick en gång se en träklyka, och den talade till henne om det underbaraste, som hänt i världshistorien – att Gud blev människa. S:t Johannes beskriver det så: ”Och Ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Vi skådade hans härlighet, härligheten som den Enfödde fått av sin Fader, full av nåd och sanning.”(Joh. 1:14) Det som i den svenska översättningen kallas ”härlighet” betyder på grundspråken auktoritet och utstrålning. Därför förgyllde Eva trädklykan och satte en stjärna överst. Men där klykan böjer sig satte hon fast lite torrt gräs och i det fäste hon ett litet Jesus-barn med utsträckta armar – som om det redan i krubban kände korset. Men vid barnets fötter satte hon en sten. Den stenen var länge en gåta för mig. Vad betydde den? Den lilla skulpturen finns nu i Mistelås kyrka.
Ni som åkte den lilla vägen från landsvägen till kyrkbyn i Mistelås kanske minns att ni åkte över en bäck. Vid sidan om den nya vägen finns ett stycke av den gamla med en fin stenbro. Den är byggd i kallmur, utan murbruk, och den hålls ihop av stenarnas tryck mot varandra. De viktigaste stenarna finns på åns sidor, grundstenarna. Den sten som håller ihop alltsammans är den översta, slutstenen. När Jesus som vuxen talade om sig själv, gjorde han det med ord från profeten Jesaja: ”Den sten som husbyggarna förkastade har blivit en hörnsten; av Herren har den blivit detta, och underbar är den i våra ögon.”(Mark. 12:10,11) Jesus använder ett ord, som kan betyda både slutsten och grundsten, både det som håller samman hela valvbågen och det som den vilar på. En sådan sten måste ha precis den rätta formen och vara utan sprickor. Jesus är verkligen som en grundsten, som hela universum och hela vårt liv kan vila på, och han är den slutsten, som håller ihop alltsammans.
De, som den gången bestämde i Guds folk, förkastade honom. Därför blev det aldrig någon stadga i vad de ville, och det blev aldrig färdigt och sammanhållet. Det är likadant för dem som förkastar honom idag och inte vill ha med honom i bygget, varken av samhället eller det egna livet. Men de som har med honom som grund och mål, de vet att han är underbar.
Det var den gåtfulla stenens budskap.