En gång såg jag ett judiskt ordspråk: ”Den, som är vis, lär av var man.” Jag har försökt leva så, och jag har haft mycket nytta av det. En gång träffade jag på tåget en gammal präst, Samuel Nyström, och jag ville lära mig något också av honom. Jag bad honom att berätta om sin ungdoms biskop, Sam Stadener i Växjö, och han berättade om en intensiv personlighet, med väldig kapacitet, orolig, bufflig, ömsint och humoristisk – en verklig personlighet. Jag frågade: ”Varför finns det inte sådana biskopar nu?” Samuel Nyström svarade: ”Stadener sade själv att det svenska folket alltmer liknar en väl klippt hagtornshäck – jämn och taggig.”
Det märkliga är att denne ständigt verksamme man också hade tid att bli stilla och ägna sig åt – bön. Han sammanställde Den Svenska Bönboken ur kristenhetens samlade böneskatt. Den kom ut i många upplagor under hans liv, och hans dotter Greta Stadener gav ut ännu en upplaga år 1988.
En av bönerna handlar om förlåtelse. Den är skriven av Sveriges reformator, Olaus Petri. Han ber: ”Käre himmelske Fader, du vet att när vi sluter fred och försonas med någon, som gjort oss orätt, så blir ändå en tagg sittande kvar i vårt hjärta. Han är oss inte lika kär som förut. Vi tror honom inte om lika mycket gott som tidigare.” Olaus Petri upplevde detta på 1500-talet och vi kan uppleva det nu. En del tycker att man är i sin goda rätt att se det så. Men då fortsätter det onda att ha sitt grepp över oss. Det är som om den andre har en skuld till oss, som han ännu inte betalat. Det gnager och gnager. Det blockerar vår kontakt med Gud. Olaus Petri var en klok man och insåg detta. Han insåg också att han inte kunde bli fri ifrån det av egen kraft. Därför gjorde han det enda rätta – han bad Gud om hjälp: ”…ge oss makten att förlåta helt och fullt och med glädje, alldeles som du har förlåtit oss. Ge oss denna stora glädje.”
Det är så det måste bli, för att vi själva skall bli bättre människor och komma närmare Gud. Jesus har lärt oss att be: ”Förlåt oss våra skulder, så som ock vi förlåta dem oss skyldiga äro.”(Matt. 6:12)