I min fars föräldrahem i Kosta finns en tillgång, som är mycket uppskattad. Det är de tre kakelugnarna. På sin tid innebar de en enorm standardhöjning. Nu kunde man faktiskt ha de någorlunda varmt på natten. I soldattorpet, där min farfar föddes, fanns det bara en stor öppen spis med rökgång rakt ut, och när elden falnat, blev det fort kallt.
Också jag beundrar kakelugnarna. Vilken uppfinning! Dessutom är de lättare att elda i än järnspisen i köket. Det räcker att elda tre gånger om dagen, så har man jämn värme, också under natten. Men det är klart, man får lägga in några gånger. Det gäller att passa på, så inte elden har slocknat. Men undan för undan har jag upptäckt, att det kan finnas glöd under askan. Bara den nya veden får kontakt med glöden, så flammar det snart upp igen.
När Jesus föddes till jorden var det länge sedan det hade funnits något profet i Guds folk. Det är närmare 400 år mellan den siste profeten i Gamla Testamentet – Malaki – och Johannes Döparen. Det var länge sedan man upplevt den där närkontakten med Gud, som det innebar att lyssna till en profet. Men det fanns en glöd under askan. Här och var fanns det människor, som väntade på att Gud skulle göra som han lovat och sända en räddare till sitt folk. Johannes Döparens föräldrar var bland dem. S:t Lukas berättar: ”Båda levde de rättskaffens inför Gud och höll sig obrottsligt till alla Herrens bud och stadgar.”(Luk. 1:6) Det fanns fler och främst bland dem jungfru Maria själv. Om en av dem, Simeon, står det: ”Han väntade på en tröstens tid för Israel…”(Luk. 2:25) Det är ett starkt uttryck för vad det är att tro på Gud: att vänta på tröstens tid. I fyrahundra år hade människor väntat, föräldrar hade lärt sina barn, farföräldrar hade lärt sina barnbarn att vänta på Gud, att vänta till dess hans tid var inne. Så blev det också desto mer fantastiskt när tiden kom, först med Johannes Döparen och sedan med Jesus.
Sådant kan man tänka på, när man lägger in ved i kakelugnen och det ser ut som om det slocknat. Men under askan finns glöden, och jag borrar in den nya veden i glöden och vet att om några minuter kommer brasan att brinna igen. Glöden under askan får mig att tänka på de många varma, erfarna kristna, som finns här och där utan att göra mycket väsen av sig. Men får man närkontakt med dem, kan deras glöd ge en ny eld i hjärtat, ett nytt möte med Guds kärlek i Kristus. Då blir det en värme kring livet som räcker till också för andra. Det blir som Jesus vill: ”Jag har kommit för att sprida en eld över jorden, och hur gärna ville jag att den redan brann!”(Luk. 12:49)