I 1900-talets katastrofala historia är 20 juli en av de dagar som kan tända hopp om människans framtid. Då försökte en krets tyska officerare och civila det oerhörda vågstycket att störta det nazistiska förtrycket och återupprätta den tyska rättsstaten.
En av deltagarna var Marion Gräfin Dönhoff, senare en av Tysklands mest betydelsefulla journalister. I 20 juli-kretsen hade hon till uppgift att vara kurir mellan de olika motståndsgrupperna.
Sina minnen av denna tid har hon samlat i boken Um der Ehre willen – Erinnerungen an die Freunde vom 20 Juli (Siedler Verlag 1994).
Med äran avser Marion Gräfin Dönhoff varje människas yttersta ansvar. Det är ett ansvar inför föregångare, inför medmänniskor, inför efterkommande och – inför Gud. Det var detta yttersta ansvar, som var drivkraften i 20 juli-kretsen.
Höjdpunkten i deras kamp var attentatet mot Hitler 20 juli 1944 och den planerade statsvälvningen. Den slogs ner sedan det visade sig att Hitler mot all förmodan hade överlevt. Hämnden blev gränslös och drabbade även hela familjer och släkter. Dorothe von Medling har skildrat detta i boken Mit dem Mut des Herzens – Die Frauen des 20.Juli (Siedler Verlag 1993).
Marion Gräfin Dönhoff skildrar i sin bok de 20 juli-män som hon själv personligen kände. Några av dem bar namn som är välkända i den tyska historien, till exempel Helmuth James Graf von Moltke.
En av de mindre kända är Axel Freiherr von dem Bussche. Han var född 1919 och var alltså 25 år vid attentatet i Wolfsschanze i Ostpreussen. Han var kapten vid det berömda regementet IR 9.
Bussche hade en dansk mor och hade tillbringat delar av sin barndom hos sina morföräldrar i Danmark. Han var en framstående truppofficer och övertygad kristen. Som många dåtida officerare fäste han stor vikt vid den personliga trohetsed till Hitler som då avkrävdes alla inom krigsmakten. Men en upplevelse på östfronten hade helt förändrat hans inställning. Han blev vittne till en massaker av 2000 judar i Dubno. Det gjorde att han sökte alla tänkbara vägar att hindra SS verksamhet vid fronten. Utan resultat.
Han insåg att den drivande kraften var krigsmaktens högste chef, Adolf Hitler personligen. Då fattade han beslutet att mörda Hitler. Han fick kontakt med andra motståndsmän, och en plan uppgjordes. Vid en förevisning av nya uniformer i december 1943 skulle Bussche kasta sig över Hitler och utlösa den bomb han själv bar på kroppen.
Men tåget med de nya uniformerna blev bombat, och tillfället gick förbi.
Själv blev Bussche sårad vid en strid någon tid senare, och ett ben måste amputeras. Bomben hade han kvar, och han förvarade den bland sin trosspackning under sängen tills en vän lyckades smuggla ut den ur sjukhuset.
En händelse på östfronten visar på stämningen i den tyska krigsmakten vid denna tid. Bussche sitter tillsammans med Richard von Weizsäcker i några andra officerare i en rysk stuga. På väggen finns ett porträtt av Hitler. Plötsligt tar den yngste av dem upp sin pistol och skjuter ett skott mot bilden.
Det blir tyst.
Weizsäcker säger:
”Innan vi nu tänker efter vad vi skall göra, skjuter vi alla mot bilden, så att det inte bara var en av oss.”
Bussche skjuter först, sedan alla de andra.
Gestapo lyckades aldrig infiltrera 20 juli-kretsen. Trots tortyr efteråt förekom inga angivelser. Av 20 juli-änkorna var det ingen som gifte om sig. Också detta är en aspekt av det som Marion Gräfin Dönhoff kallar äran.