Den 20 juli 1944 riskerade flera tusen människor i Tyskland sina liv genom att delta i förberedelserna för den statsvälvning, som skulle berövat nazisterna makten. Det var ett oerhört risktagande, och hämnden drabbade dem, när attentatet mot Hitler misslyckats. Men vad var deras drivkraft?

Många av dem var kristna. En av de få överlevande, Fabian von Schlabrendorff, har berättat om dem i sin bok Offiziere gegen Hitler (1946). Basen för statsvälvningen skulle vara reservarmén, som stod under befäl av general Olbricht, en djupt religiös man. Hans stabschef var överste von Stauffenberg, som själv genomförde attentatet. Han var romersk katolik. Schlabrendorff skriver att dennes kamp mot Hitler var djupt grundad i hans kristna tro. Vid Kristi lekamens fest försommaren 1944 deltog han i sakramentsprocessionen. Ofta reciterade han Stefan Georges dikt Antikrist. Hans trofasta unga hustru Nina var evangelisk kristen.  Efter 20 juli hamnade hon i koncentrationsläger och födde där en dotter, som mot all förmodan överlevde.

Stauffenbergs val av dikt var inte en tillfällighet. Nazismen var medvetet antikristlig. En SS-officer vid namn Arthur Nebe överlämnade till Schlabrendorff en stenografisk uppteckning från en föredragning av Heinrich Himmler, där denne sade att kriget endast skenbart handlade om territorier. I verkligheten gick kriget ut på att förinta kristendomen – men detta skulle hållas hemligt till dess tiden var inne.

20 juli-männen hade förberett en regeringsdeklaration. Där heter det bland annat:

”Riksregeringen börjar sitt verk med att ställa statens auktoritet under moralens lagar och rätten. Regeringen kommer att respektera den enskilde, familjen, de religiösa bekännelserna, fackföreningarna, det lokala självstyret …”

Vidare heter det:

”Oavsett religionsfriheten bekänner sig riksregeringen till kristendomen som en av de grundläggande krafter, som format den tyska nationen.”

Det innebär emellertid inte att staten skall användas för att återinföra kristen tro:

”Riksregeringen vet, att politikens medel inte kan användas för att återknyta det tyska folkets avbrutna förbindelse med religiös tradition och ordning.”

Däremot upphäver man alla tidigare bestämmelser, som hindrat kristen verksamhet:

”Alla religiösa sammanslutningar skall fria från statligt förmyndarskap kunna utöva sitt av Gud givna uppdrag.”

Särskilt viktigt var föräldraansvaret:

”Föräldrarna har det största ansvaret för uppfostran. Skolan skall understödja dem.”

Detta har, nästan ordagrant, förts in i förbundsrepublikens grundlag.

Ett personligt vittnesbörd om tro ger Nikolaus von Halem i ett brev till sin mor. Han var en av 20 juli-männen och dömdes till döden Strax före avrättningen skrev han:

”Antingen vi vet det eller ej, är vi alla genompräglade av tjugo århundradens kristna tro. Jag anar att det nu börjar ett skede, när denna gemensamma bakgrund börjar bli synlig också hos skenbart icke-kristna europeiska tänkare, till exempel Kant, Schopenhauer och Nietzsche.”

Med tanke på sin nära förestående död skrev han:

”När en gång vågorna lagt sig och ni kan resa en gravsten för mig, kanske vid min fars grav, så skriv då det ord, som berörde mig så djupt redan som barn: ‘Frukta inte, ty jag har förlossat dig. Jag har kallat dig vid namn, du är min’ (Jesaja 43:1).”

En av de överlevande kvinnorna i 20 juli-kretsen, Marion Gräfin Dönhoff, har gett sin bok om de döda vännerna titeln Um der Ehre willen (1994). Äran var deras drivkraft, inte ära som anseende utan äran som det yttersta ansvaret. General Hans Oster uttryckte det så: ”Vi fruktar inget utom Guds vrede.”