Den stora uppgift, som Kristus gett oss kristna i Sverige idag, är kristenhetens återupprättelse i vårt land. Det är en del av hans väldiga projekt – den gamla, skadade skapelsens förvandling till den nya, friska. Hans förtroende för oss är förbluffande, och uppgiften är överväldigande. Han ger oss en vägledning, när han säger: ”Om någon av er vill bygga ett torn, sätter han sig då inte ner och räknar ut vad det kostar …” (Lukasevangeliet 11:26). Inför vår stora kallelse behöver vi se över våra andliga tillgångar.

 Uttrycket är hämtat från Viktor Rundgrens herdabrev till Visby stift 1927. Viktor Rundgren var en djupt traditionell pietistisk kristen. På samma gång var han en banbrytare för religionssociologin och religionspsykologin, det senare bland annat med skriften Den religiösa människan (1907). Han var en av sin tids främsta förkunnare, särskilt viktig är hans predikosamling Förbundets folk (2 uppl. 1957). Viktor Rundgren var som kyrkoherde i Göteborgs Oscar Fredrik banbrytare för det frivilliga församlingsarbete, som växte fram ur söndagsskolan. Det var en återupptäckt av församlingen som handlande subjekt, en levande organism.

   Vilka är då våra främsta andliga tillgångar? Den allra främsta är den levande Herren själv och hans förvandlande ord – ”den salige Gudens härliga evangelium” – för att tala med Viktor Rundgren.  Den som firat gudstjänst i S:t Laurentii kyrka i Lund har en stark bild av detta. Vid inträdet i kyrkan möter vi S. Marianne Nordströms triumfkrucifix, den himmelske konungen och översteprästen Kristus. Sådan är han, i detta ögonblick. Han är vår ständige förebedjare och bär i himmelen just nu fram sitt liv som ett offer för oss. När vi sedan sänker blicken ser vi Erland Forsbergs stora altarikon med den tronande Kristus. Jesus är Herren, nu och här, alltid och överallt. Liksom Jakob vid Betel reste en sten till åminnelse – zikaron – så är också kyrkokonsten mer än en riktningsangivelse, den är en närvaro: ”Detta är en helig plats…”(Första Moseboken 28:17).  Kyrkokonsten är i djupaste mening en andlig tillgång.  Mellan ikonen och församlingen står altaret, där den levande Herren själv stiger ned och är sakramentalt närvarande för att dela sitt livs och sitt offers kraft med oss till försoning och förvandling.  Och när prästen ser ut över församlingen ser han – Kristi kropp. Det är den närvarande och levande Herren vi beundrar och hyllar i liturgins sång. De som delar denna beundran, glädje och tillhörighet är en andlig tillgång av stora mått. I deras lovsång finns en djupt personlig ton: ”Jesus är min Herre.”

   Kristen bön är framförallt gemensam bön. Samstämmigheten i den gemensamma bönen är en grundläggande aspekt av det stora samförstånd – magnus consensus – som är ett mirakel och har Andens vittnesbörd. Den har löftet om bönhörelse av den levande Herren (Matteusevangeliet 18:19). Det är därför liturgin är så  känslig. Inget får skada eller störa den stora samstämmigheten med alla kristna i alla tider, över hela jorden och med den lovsjungande skaran i himmelen. Varje disharmoni med denna gemenskap försvagar bönen och hindrar bönhörelsen. Magnus consensus är både bönens och kyrkorättens grundverklighet (Apostlagärningarna 15) Den gemensamma bönen är framförallt lovsång och beundran för allt Gud är, har gjort, gör och skall göra. I synnerhet i låga tider blir den gemensamma bönens åminnelse en närvaro: ”Kom ihåg, minns, berätta, glöm inte…” Sådan är hela Psaltaren: ”Sjung till hans ära, lovsäg honom, tala om alla hans under …”( Psaltaren 105:2). Sådan är också den äkta kyrkohistorien och exegetiken. Utan att förtiga någon vilsegång är den en glädje över alla Guds under, mitt i mänsklig svaghet.

   Det är inte en tillfällighet att Guds folk uppmanas att sjunga till Guds ära. Också Evert Taube visste att ”hjärtats nyckel heter sång”: Alla stora kyrkväckelser har varit sångväckelser: den birgittinska rörelsen, reformationen, pietismen, nyevangelismen, Taizé, karismatiken. Martin Luther säger att vi egentligen alltid borde sjunga, när vi ber. I dagens läge är kyrkomusiken en av Svenska Kyrkans största andliga tillgångar med stora skaror av högt utbildade och hängivna musiker. I den inre sekulariseringens nödläge är den gregorianska sången en mäktig andlig tillgång i arbetet att övervinna förlusten av det heliga. Den är Kyrkans röst – Vox Ecclesiae (Pehr Edwall). Den har vuxit fram ur den liturgiska sången i Jerusalem och synagogan. Den är ett Sursum corda – ett upplyftande av hjärtat. Den höjer oss – också i sin enklaste form – upp över allt det banala, lättköpta, publikfriande och snabbt utslitna omkring oss  – upp till den levande Herren.

    Genom kyrkoårets bibelläsningar får vi ständigt del i Jesu undervisning genom apostlarnas vittnesbörd.  Den levande Herren talar själv till oss, själavårdande och ledande. Bibeln har vi gemensam med hela kristenheten. Det är en djup erfarenhet från den tyska kyrkokampen, att om man inte håller fast vid Bibelns enhet, är man ett försvarslöst offer för tidsandan. Den stora samstämmigheten växer bara där kristenhetens samlas kring Bibelns enhet. Där håller man fast vid det apostoliska vittnesbördet (Apostlagärningarna 2:42). Grundtextens ord beskriver hur man håller på och håller ut, man är rastlöst verksam, ständigt beredd att ta till sig mer av den apostoliska undervisningen. Den bevarar ju Jesu undervisning från de  tre vandringsåren.

   Ett annat drag i den ekumeniska gemenskapen är koinonian. Ordet har översatts med ”brödragemenskap” och ”inbördes hjälp”. I apostlabreven framgår att en viktig aspekt av koinonian var gemenskapen med och understödet av den fattiga och förföljda församlingen i Jerusalem. I sin undervisning om den yttersta domen ger Jesus ett tecken på vad en äkta tro är, nämligen understödet till fängslade, flyktande, fattiga bröder och systrar i tron (Matteusevangeliet 25). Innebörden klarnar mot bakgrunden av undervisningen om Kyrkan som Kristi kropp. Hans ord ter sig som en profetia om de kommande förföljelserna, också i vår tid, den största förföljelsetiden någonsin. Men martyrerna är framförallt ett vittnesbörd av oerhörd kraft, en andlig tillgång: Jesus är Herren.  

    Gemenskapen kring den apostoliska undervisningen förtätar den lokala ekumeniken, som är en av vår tids stora andliga tillgångar.. Den är en motkraft i en situation, när tidsbundna och politiska krafter gör sig breda i flera samfund och särskilt i folkkyrkorna. Men liksom gaser inte låter sig hejdas av stängda rumsdörrar, så låter sig inte tidsandan hejdas av samfundsgränser. I den situationen är ekumenikens samling kring det apostoliska vittnesbördet  en stor andlig tillgång. Den gör tron central. Det är ett vittnesbörd, som är koncentrerat i tre ord: ”Jesus är Herren.” Ju närmare de olika aspekterna av kyrkolivet har en relation till de tre orden, dess mer ekumeniska är de. Dess mer blir ekumeniken en andlig tillgång.

                                                                       *

Vi är som mannen, som satt sig ner för att bygga ett torn. Nu har vi gjort ett snabbt överslag över våra andliga tillgångar. Räcker de för bygget? Räcker de för att återupprätta kristenheten i Sverige? De räcker. Men de räcker inte, om de ligger som en skatt på kistbottnen. De räcker, när de sätts i omlopp, när de används. Det är Guds kallelse.