Konstnären och diktaren Lennart Sjögren (f. 1930) debuterade som lyriker redan 1958. Han har nu en gedigen produktion av litterära bidrag bakom sig och därtill en mängd litterära priser, senast Tranströmerpriset.
Lennart Sjögrens litterära miljö är Öland. Det gäller också hans senaste verk, Det röda äpplet (Bonniers). I det nya verket är den yttre miljön endast sedd genom minnet och genom glasrutan. Han befinner sig på ett äldreboende. Samtalen blir till korta repliker, som aldrig är frågor men oftast påståenden om sådant som har varit och som kanske inte borde varit. Tillvaron och språket har fallit sönder i fragment.
Lennart Sjögren skriver: ”Och tystnaden går genom rummen / väggarna vill bukta …” Åldrade hjärnor projicerar sällsamma bilder: ”… ett ansikte syntes också / det har klara ögon …” Och ensamheten tilltar: ”… besöken som upphör / blombuketterna som inte längre behövs …”
Men i denna ödslighet finns en stråle av ljus, ett rött äpple. Hustrun i rullstol kommer fram till sin sängbundne make med ett rött äpple som en kärlekens lysande symbol. Nej, han orkar inte, inte just nu. Men hon tar hans hand: ”Och tystnaden som tilltar / hon lägger sin hand mot hans / han öppnar. håller om …” I denna miljö, där allt blir till fragment, sker en förening: ”Händerna som griper om varann / är kvar …” Det röda äpplet, den varma handen ger kärleken nytt liv: ”Mellan ännu varma läppar / i en hand med ännu varm hud / strålarna genom kroppen / i en annan tid …” Hustrun sitter där i sin rullstol vid hans säng, och diktaren ser: ”… Hans händer rör sig ibland / som om de sökte / som ville de sluta sig runt en värme”.
Och det andra? Fragment ur en psalm nynnas, brottstycken ur en schlager. Det oförsonade, det uteblivna, det som inte kan glömmas går sin rundgång. Diktaren frågar den före detta kassörskan. Hon svarar: ”Jag vet hur äpplet smakade / det smakar inte
längre.”
Men det röda äpplet, kärlekens gåva, de varma händerna som möttes – allt detta får i Lennart Sjögrens diktning liv, smak – och ljus.