Stig Fredrikson är journalisten som gjorde världshistoria. När han var placerad som korrespondent i Moskva 1972–1976 lärde han känna Alexander Solsjenitsyn. Han smugglade ut Solsjenitsyns manuskript till Gulag-arkipelagen, det väldiga verket om den kommunistiska terrorn. Den oerhörda litterära kraften i detta verk sprängde de mentala fundamenten för Sovjet. Det är som Solsjenitsyn sade i sin Nobelföreläsning: ”Ett sanningsord uppväger hela världen.”
De orden har en bäring också på Stig Fredriksons senaste bok om Ryssland, Sista ordet – ryska regimkritiker mot makten (Carlssons).
I dagens Ryssland sitter det fria ordet trångt. Att kalla kriget mot Ukraina för krig kan ge ett långt fängelsestraff. Stig Fredrikson skriver: ”Idag har Putinregimen konsekvent fullföljt den sovjetiska traditionen med lagar, som kan böjas som gummi efter maktens behag.” Regimen har också ett annat redskap, som kan användas utan alla lagar. Det är psykiatrin. Redan i Sovjet var detta ett brukbart redskap i kampen mot dissidenterna. Stig Fredrikson berättar om Vladimir Bukovskij, som dokumenterade så mycket missbruk av psykiatrin att det sovjetiska psykiatriförbundet drog sig ur den internationella
psykiatriorganisationen, när man stod inför risken att bli utesluten. Bukovskij själv blev emellertid landsförvisad.
Men det finns dock en möjlighet för det fria ordet. Vid en rysk rättegång har nämligen den dömde sista ordet och får tala fritt inför rätten. Till saken hör att 99,64 % som ställs inför rätta döms som skyldiga. Det är alltså människor, dömda till hårda straff, som tar till orda i Stig Fredriksons bok.
I sin inledning beskriver Stig Fredrikson konstnärers och författares situation i det tidigare Sovjet. Här finns en mycket viktig text, domarens förhör med den senare nobelpristagaren Joseph Brodsky – han ändrade stavning när han bosatte sig i
USA. Referatet från rättegången är en av världslitteraturens största texter. Domaren frågar: ”Och vad gjorde ni för nytta för fosterlandet?” Brodskij svarar: ”Jag skrev dikter. Det är mitt arbete. Jag är övertygad … jag tror att det som jag skrivit är till nytta för människorna, och inte bara nu utan också för kommande generationer.” Domaren frågar: ”Vem har bestämt att ni är poet? Vem har gett er rätten att kallas poet?” Brodskij svarar: ”Ingen, vem har gett mig rätten att kallas människa?”
Domaren: ”Har ni lärt er detta?” Brodskij: ”Vad då?” Domaren: ”Att bli poet. Ni har inte försökt gå på universitet, där man utbildar människor, där man lär dem saker och ting?” Brodskij: ”Jag trodde inte att man kan studera till att bli poet.”
Domaren: ”Varifrån kommer det då?” Brodskij: ”Jag tror att det … från Gud …”
Stig Fredrikson återger rättegångsreferat från några av de mest uppmärksammade processerna, bland andra den mot gruppen Pussy Riot och den mot Putins farligaste motståndare, Aleksej Navalny. I sitt slutanförande yttrade den senare bland annat:
”Än en gång vill jag säga: när godtycket och laglösheten klär sig i uniformer och utger sig för att vara lagen, då är det varje hederlig människas plikt att inte underkasta sig utan bekämpa er med alla krafter.”
Men det är inte bara kända namn som förekommer med det sista ordet, det är också okända. En av dem är en 16-årig pojke, Nikita Uvarov, som dömdes till fem års
fängelse för en konversation på mobil. I sitt slutanförande säger han:
”Om jag döms till fängelsestraff kommer jag att avtjäna det med rent samvete och med värdighet. Jag kommer att vara lugn därför att jag aldrig lärde ut något ont till mina vänner …”
Man ställer sig frågan hur det är möjligt för säkerhetstjänsten att till och med avlyssna tonåringars mobilsamtal. Stig Fredrikson ger ett intressant svar: ”Den ryska säkerhetstjänsten FSB har 30 % fler medarbetare än den ryska armén har soldater i aktiv tjänst.” FSB är Putins maktbas. Stig Fredrikson skriver att ”säkerhetstjänsten, där Putin själv är fostrad, har fått större makt och större inflytande än kanske någon gång tidigare i rysk historia”.