Nina Burtons nya essaysamling har titeln Livets tunna väggar. Det ger en ingång också till hennes senaste diktbok, Variationer på imperfekt (Bonniers). Det är dikter vid gränsen till det oerhörda och outsägliga. Redan titelns imperfekt är ett fäste utanför begränsningen till här och nu. Minnet befriar och lyfter, det ger oss ”en fredad tid” dit nuets larm inte når in.
Det finnes en ”livets grammatik” som är större än nuets många ord, ”bokstävernas fågelfötter”, som Nina Burton kallar dem. Musiken kan öppna för en större verklighet än den som ord kan uttrycka: ”… Men tonerna förde mig / ända till trädgårdens ljus / av äppelblom.”
I denna värld, där allt är instabilt och försvinnande finns ständigt en längtan efter stabilitet och fortvarighet. Men varje dröm om att skapa stabilitet här på jorden vittrar snart. Nina Burton skriver: ”Mittens rike försvann / men beständighetens dröm blev kvar.” Detta är det stora dilemmat för allt mänskligt. Nina Burton når inte längre än till ett ”kanske”, där hennes dikt stannar vid den yttersta gränsen: ”… för att ett sommarnöje / kanske väntar /i någon morgondag.”
Detta är evighetslängtan i betagande svensk språkdräkt. Och samtidigt är det för Nina Burton mer än ett ”kanske” som det handlar om. Själva tillvarons musik håller henne uppe: ”Och utan sången som ännu vilar i trädens fågelägg / skulle jag falla så tungt / mot
jorden.” Det finns mitt i samtidens brus och splittringar ett ”närvarons sorlande djup”, Nina Burton beskriver det som de överlevande ögonblicken. Det finns något inom oss som svarar på alla frågor i dessa ögonblick. Det kan upplevas när man varsamt tar ett barn i handen eller ser en älskad väns leende. Nina Burton frågar sig: ”Vart ville vi?” Och hon svarar: ”Kanske ditt tiden inte nådde …”
Hennes credo, hennes bekännelse är att det finns en levande kraft, en person, ett hjärta över den enda tillvaron: ”… Jag tror att ett hjärta / pumpade liv till en flykt / över mig.”
Man skall lyssna varsamt och lyhört till Nina Burtons dikt vid gränsen.