(Ord på vägen, Året Runt 2008)
En av årets största svenska högtider är Birgitta-dagen i Vadstena. Fastän mer än 600 år har gått, är den heliga Birgitta på ett märkligt sätt närvarande. Högtiden ordnas av Societas Sanctae Birgittae. Det är en sammanslutning av kristna män och kvinnor, som lovat varandra att be för varandra, att ofta gå till nattvarden och att arbeta för kyrklig förnyelse. Denna sammanslutning kom till genom att unga präster på 1900-talets första år reste till England, och där kom i kontakt med sådana gemenskaper, som då funnits länge i England. En gång fick jag själv möta en präst ifrån en av dessa bönegemenskaper, Det Heliga Korsets Sällskap. När han berättade, var det särskilt en sak jag fäste mig vid. Det var att prästerna i gemenskapen lovade varandra att de skulle söka sig till små, svaga och fattiga församlingar. Det är ju tvärtemot att söka sig framåt – så kunde det tyckas. Men undan för undan har jag förstått att det ligger en djup visdom i deras beslut.
Om man är övertygad om att man har fått en god relation till Gud, om man har tagit till sig den sanning Gud avslöjar i sitt Ord, då är det en underbar förmån. Men också det bästa vi människor har och får är vi i stånd att dra ner i dyn. Det är så även med denna förmån. Är man på rätt väg, är det lätt att se ner på andra, som beter sig dumt eller falskt. Har man framgång, ligger det nära till hands att se ner på dem som har motgång. Det är så till och med i det kristna livet, i synnerhet i församlingslivet. När man faller för frestelsen att anse sig bättre, duktigare eller ärligare än andra, då är det klippt. Då har man från godhetens, duglighetens och ärlighetens höjder störtat djupt ner, långt under fähundarna. Det är nämligen så, att högmodet är djävulens egen synd. Allra värst är det andliga högmodet. Det blir som mest demoniskt när det är kollektivt, d.v.s. odlas av flera i samma grupp.
De engelska prästerna, som lovat varandra att arbeta i små, svaga och fattiga församlingar hade idel svårigheter och motgångar. Men de skyddades på det sättet också från högmodet. I deras små församlingar fanns inte mycket att bli högmodig över. De fick istället vara mycket tacksamma för om det fanns något som gick bra.
Men då var de väl olyckliga? Vi vill ju alla vara lyckliga. Jesus lär oss att den verkliga lyckan inte finns i att vara framgångsrik, beundrad och nöjd med sig själv. Han vet att det är precis tvärtom: ”Saliga är de i anden fattiga, dem hör himmelriket till.”(Matt. 5:3) När Augustinus tänkte på de orden, sade han: ”Lyckan börjar alltså med ödmjukheten:” Det är början. Vad är då fortsättningen? Jesus ger flera olika aspekter. Han avslutar orden om lyckan med att säga: ”Saliga är ni när de smädar er och förföljer er och ljuger och säger allt on om er för min skull.”(Matt. 5:11) Den heliga Birgitta är en av de många, som upptäckt att det är just så det är.
Christian Braw