Diktaren och teologen Folke T. Olofsson är Uppsalaslättens skald. Ensam vandrar han där genom årstidernas växlingar, och slättlandet innanför det brusande havet blir till en större värld. Så ter det sig också i hans senaste diktsamling, Slutstycken (Fri Press).
Vad är det som driver honom att dikta? Det är den kraft som ligger i själva diktandet, i sången. Han ställer själv frågan: ”Är det sången / som driver mig / vidare?” Det litterära skapandet har sin egen kraft, som tar diktaren i sin tjänst.
Men det finns också en annan sida. Dikten är ett ständigt vidgande av språket. Den ger ord åt det som inte fått ord. Med en drastisk bild talar Folke T. Olofsson om att ge ord åt dem som fått tungan avskuren.
Folke T. Olofssons världsbild är bister. Nog kan våren blomma och skördarna mogna även på Uppsalaslätten, men det är vintern som dominerar. Den får bli en bild av samtiden. Han kan beskriva sin tillvaro som en isvandring i skärgården, där han längtar efter att se isrännan ut mot öppet vatten: ”Som jag aldrig upphörde / att längta efter.” Men också i vinternatten finns det något mer än kyla. Om norrskenet skriver han: ”Skall jag i flammornas / tystnad höra / rösten?”
Folke T. Olofssons diktning är en protest mot tolkningarnas verklighetsförlust. Han vill ”det som är som det är”. Detta är den andra sidan av hans vinterpoesi. I kölden och i snålblåsten är verkligheten verklig, kännbar inpå bara kroppen. Utan bävan skriver han: ”Kölden skall komma åter / åter lägga sig med sin fulla tyngd / över söderlägena, en kropp av köld.”
Dikten ger ord åt verkligheten, men ord ger inte allt. Folke T. Olofsson begrundar hur det han talar om ändå inte är det han vidrörde. Orden kom aldrig så nära verkligheten att det blev en beröring. Och ändå är det som det är. Verkligheten är fast och stabil, och verklighetsupplevelsen är mer än en tolkning. Han skriver: ”jag tänker inte låta lura mig / att skuggspelet inför mina ögon / är allt jag får nöja mig med”. Den yttersta verkligheten är sakramental. Och det är i det sakramentala mötet med Gud som overklighetens demoner krossas: ”I altarelden kasta ormäggen / vända om för att under hälen / krossa äspingens
huvud.” Men detta är något som måste få mogna och växa: ”Lisa och lindring / ett steg i taget not för not, / sats för sats.”
Detta är ingalunda en idyll eller ett ostört mognande. Folke T. Olofsson skriver: ”Jag har hört den stora dissonansen. / Jag är ändå vid liv.” Hur är det för dem som upplevt detta? Han svarar: ”… de har mött en närvaro.”
Folke T. Olofsson är en betydande och väsentlig diktare. Det räcker att säga det. Det är som det är.