Ord på vägen, Året Runt 2005
X 2000 stannar inte i Bodafors. Det är ett litet samhälle vid stambanan strax söder om Nässjö. Jag har stannat där ett par gånger, när jag kommit med bil. Där finns ett känt antikvariat, några fabriker, en skola och en småkyrka. I småkyrkan serveras sopplunch en dag varje månad. Det är där jag har varit med. En gång fick jag av prästen, Nils-Åke Nilsson, en skiva som församlingen spelat in i Bringetofta, deras medeltida kyrka, som ligger ett stycke utanför samhället. På skivan finns psalmer, som församlingen sjunger, och orgelstycken, som spelas av domkyrkoorganisten i Växjö, Thomas Niklasson, på den berömda barockorgeln. Det hela är en underbar blandning av hög kultur och folklig enkelhet. Ord och toner talar om en rak tro på Kristus och en erfarenhet av livet med honom. Jag bli gripen, när jag lyssnar. Det är så jag känner Svenska Kyrkan.
Det finns människor, som gärna talar om för mig att det inte alls är så bra som på skivan från Bringetofta. Delvis måste jag ge dem rätt. Men jag kan inte ge dem rätt, om de menar att det enda rätta är att börja något nytt. Det har man försökt många gånger. Det gjorde man till och med vid tiden för Jesu födelse. Då fanns det en grupp i Israel, som kallades esseer. De hade byggt ett slags kloster ute i öknen, och där skulle de leva det helhjärtade, perfekta livet, så som de tänkte sig att Gud ville ha det. De väntade på Messias, men när Jesus kom kände de inte igen honom. Man vet numera mycket om dem, därför att man har funnit många av deras skrifter i öknen, på en plats som heter Qumran, nära Döda havet. Den danske prästen Søren Ruager har skrivit en bok om dem, Dødehavsrullene og Det nye Testamente. Det som man trodde på och levde efter i Qumran var nämligen mycket likt Nya Testamentet, och på samma gång var det tvärtom. I Nya Testamentet säger Jesus: ”Saliga de i anden fattiga, dem hör himmelriket till.”(Matt. 5:3) Augustinus har förklarat det: ”Lyckan börjar med ödmjukheten.” I en av Qumranskrifterna finns några liknande ord, fast tvärtom: ”Salig är den som är ren i hjärtat…” Den, som redan är ren i hjärtat, behöver ingen hjälp, ingen Jesus. Søren Ruager skriver: ”Medan de fromma i Qumran fann en trygg tillflykt i gemenskapen med likasinnade i församlingen, som de såg som en befäst stad, fann de kristna sin tillflykt i gemenskapen med sin Herre, Guds Messias, över vilken Guds härlighet hade strålat fram genom Jesu under.” När människorna i Qumran började ett nytt Guds-folk, var de övertygade om att det skulle bli något bättre än det som de upplevt av halvhet och svek vid Jerusalems tempel. De ville verkligen något riktigt. Och just de, som ville så väl, kände inte igen Jesus. Kanske var det för att de hade sin trygghet i att de gjort allt rätt, att de hade rena hjärtan. De, som kände igen honom, fanns kvar i Jerusalem, trots allt som gick fel där. Det står om flera av dem, att de ”väntade på Herren”.
Christian Braw