(Ord på vägen, Året Runt 2007)
När man undervisar barn och ungdomar måste man vara mycket tydlig. Det är en viktig erfarenhet att synminnet är starkare än hörselminnet. Det där försöker jag använda mig av i juniorgruppen. Man kan ha bilder och visa, man kan ha flanellograf. Men allra strkast blir minnet, om deltagarna själva får agera. Det får bli i all enkelhet. Den gången jag nu tänker på skulle jag berätta om hur Jesus red in i Jerusalem på en åsna och folket sjöng Hosianna Davids Son. Jag ställde upp som åsna, och en av pojkarna fick vara Jesus och rida på min rygg. De andra fick vara folket, som sjöng Hosianna. Vi gick runt i församlingshemmet, de andra sjöng och jag gnäggade som jag tänkte mig att en åsna bör göra. Det var faktiskt rätt högtidligt att vara en åsna åt Jesus. Det är ju det en präst skall vara. Men när vi var nästan framme vid andaktsplatsen hände något oväntat. En av pojkarna sprang i förväg till altaret, vände sig om mot oss andra föll på knä och sade gång på gång:
– Jag är templet! Jag är templet!
Det var ju till templet Jesus red. Det var där han gick in. Jag vet inte vad pojken tänkte, men det han sade rymde en djup sanning om våra kroppar. S:t Paulus skriver: ”Vet ni inte att ni är Guds tempel och att Guds Ande bor i er?”( 1 Kor. 3:16) Aposteln berättar också hur han ber till Gud för oss: ”Jag ber att han låter Kristus bo i era hjärtan, genom tron.”(Ef. 3:16) Det innebär, att man skall ha stor respekt både för sin kropp och sin själ. Gud vill bo i dem. Det är verkligen som pojken sade: ”Jag är templet!” Ett tempel, en kyrka gör man inte vad som helst med, men man är angelägen om att ha dem i gott skick, så att de är en heder för Honom, som skall bo där.
Jag hade föreberett en fortsättning på den där juniorsamlingen. Jag skulle säga att Jesus kommer till oss i nattvarden, buren av bröd och vin, precis som när han kom buren av åsnan. Då blev frågan hur han kan komma in i oss. Naturligtvis genom hålen i huvudet: Öronen, som kan höra hans ord, ögonen, som kan se bilden av honom, se människor som redan har honom i sitt hjärta. Munnen är också ett hål i huvudet, och genom den kommer han in med nattvarden.
När han kommer in, har han med sig allt han är och äger: glädje, kraft, frid, tro, mod. Allt det vill han överlåta till oss, bara han får komma in. Och när han är därinne, vill han stanna där. Då blir det precis som pojken sade: ”Jag är templet!”
Christian Braw