Kära Elin!
Varmt tack för julen på Ödevret! Det var överväldigande för oss att Ni tog emot oss i Ert eget hem. Och Ni tog emot oss fast Ni själva fått sorg! Ni är enastående. Sagt är sagt, sade Lars. Min son Markus var denna gång försöksutskriven från Rättspsyk i sex veckor. Att det gått så länge tror jag beror på att han fick uppleva så mycket positivt hos Er, och så är det naturligtvis den nya medicineringen.
Det var riktigt rörande att se hur barnen kramade Lars, när han kom hem från regementet på Annandagen. Att ha en far som är vakthavande befäl en jul är väl inget som barn önskar sig, men när han berättade hur han hade ordnat jul för soldaterna blev jag riktigt tagen. Jag tänkte på hur det var när Pappa var garnisonspastor inne i stan och åkte in till soldaterna med julklappar på julafton. Min jul var inte heller vad ett barn kunde önskat sig. Pappa och Mamma hade julbön på julafton, sedan var det julottor och andakt på äldreboendet på juldagen – ibland också också andakt på behandlingshemmet – och så högmässa och sånggudstjänst på annandagen. Men vi hade i alla fall julmiddag på julafton, vi högg julgran hos arrendatorns. Vi fick enkla julklappar och godis, och Mamma och Pappa var alltid kärleksfulla mot varandra. Aldrig något missnöje, aldrig ett häftigt ord – men många kramar och kyssar, också när de började bli gamla.
Men vad skulle jag säga när kamraterna frågade vad jag hade fått i julklapp? En tröja! Ett par handskar! Och vad skulle jag skriva när vi efter jullovet skulle skriva uppsatser om julfirandet. Jag och min bror gick ju till grannen för att se på Kalle Anka, så jag skrev om det – utan att antyda att det var hos grannen. Så var det hela vägen, man fick alltid akta sig för att berätta hur det verkligen var i vårt hem, för det liknade inget annat hem. Det var illa nog att ha en far som var präst, och så spelade han piano dessutom – och han hade ett rum fullt med böcker! Barn är mästare på att hitta varandras svaga punkter och att sen klämma till just där, så att det gör riktigt ont. Och en del lärare är lika duktiga i den konsten. Jag avskydde mitt hem för att det bara var ett enda stort minus för mig. Jag hade tillräckligt med minus ändå: Jag var snäll, jag var ordentlig, jag var begåvad, jag hade glasögon – allt som var fel i mina jämnårigas ögon.
Så var det med min barndoms jular. Mina vuxenjular blev inte mycket bättre. Min sambo och jag hade ju träffats i Ung vänster, och vi skulle egentligen inte fira jul om vi följde regelboken vi gjort upp för oss, det var ju borgerligt och förlegat. Men så skulle vi ju engagera oss för uteliggare och papperslösa, så det blev jul ändå, visserligen Alternativ jul på Folkets hus med precis samma julmat som alla kamraterna hade haft i sina fina hem: tio sorters sill, tio sorters korv, tio sorters skinka, tio sorters ostar – precis detsamma! Det var restaurangerna på Östermalm som ställde upp, och där fick vi hämta fulla kantiner. Och det skulle vara vita dukar och ljus på borden, gran och enebuske och girlanger i taket. Så nog fick vi jul under åren i Stockholm, och vår son hade vi med oss tills han var tretton år och psykoserna började. Efter några år hade vi lärt oss känna igen tecken på att en psykos var på väg och då gällde det att plocka undan allt vasst. Han åkte ut och in på barnpsyk och där satt vi flera jular tillsammans med andra oroliga föräldrar. Sedan gick Lena ifrån mig, och så var jag ensam med honom. När vi var hos Er var det den första försöksutskrivningen på fem år. Och Ni var inte rädda för oss, fastän jag hade talat om för Er vad han har gjort under psykoserna. Jag kan inte fatta att det finns ett sådant ställe som Ödevret och Trädgårdsmästarbostaden.
När jag nu efteråt tänker på det är det som en saga att vi har suttit vid det väldiga bordet i salen på Stora byggningen och ätit julmiddag. Jag satt bredvid Nikola och han berättade hela historien om hur han och Nadja – hans mor – hade kommit till Ödevret en julafton och hur Pappa hade bjudit in dem att på hos honom. Och när sen Nikolas far, den där bedragaren, hade hämtat honom tillbaka till Bosnien, hade min pappa rest dit och letat upp honom och tagit hem honom till Ödevret. Han berättade om hur fru Fürthner hade tagit hand om honom och lärt honom allting, från att läsa och skriva till att äta med kniv och gaffel. När jag hörde vad pappa och fru Fürthner hade gjort tyckte jag att våra egna alternativa jular för uteliggare var som ingenting.
Och så var det så många barn! Det var alla Dina barn, det var Camillas och Mickes barn. De talade så fint med varandra, de hittade på nya lekar, de kramade sina föräldrar, de satt i knäet. Då kom jag ihåg hur det hade varit hemma i prästgården på julaftonen. Vi var ju bara tre barn, min bror, jag och vår syster, men hon hade ju sitt handikapp och min bror hade Asperger, så han höll sig mest för sig själv. Men vår syster, hon kramade mamma och pappa. Hon satte sig intill dem och lade huvudet på deras axlar, hon klappade dem och smekte deras händer. Det gjorde aldrig jag. Varför gjorde jag inte det? Jag bara tänkte på att jag skulle gå till grannen och se Kalle Anka. Och så var det julevangeliet. Då fick man inte gå från bordet. Det var alltid min bror som skulle läsa det. Jag tyckte det var pinsamt. Han läste med entonig röst och stakade sig på samma ställe varje år. Det var det där orden: ”… det fanns inte rum för dem i härbärget…” Jag visste inte vad härbärget var, när jag var riktigt liten trodde jag att det var ett berg. Sedan brydde jag mig inte om vad det var.
Och så fick jag vara med om samma sak på Ödevret! Det skulle vara julevangelium i Stora byggningen också. Jag märkte hur stilla alla blev med en gång. Du Elin, gick och hämtade en väldig gammal Bibel, och lade den framför majoren. Och han såg på mig och sade att detta var fröken Helga Lindéns Bibel, som hon hade ärvt efter sin farfar, gamle patron. Jag visste ju inte vem fröken Helga Lindén var, men efteråt förklarade Du för mig att det var hon som testamenterade Ödevret till majoren. Och så hände det otroliga – han stakade sig på samma ställe som min bror, det där stället om att det inte fanns rum för dem i härbärget. Jag trodde inte det var sant. Nu efteråt har jag kommit att tänka på att det kanske har att göra med den där julen när Nikola och hans mamma kom till Ödevret. Det fanns ju inte heller någon plats för dem där de kom ifrån. Men Pappa tog emot dem i sin stuga, fast han inte visste vilka de var. Och då började ett äventyr.
Det var min Pappa som gjorde det. Alltid när min bror och jag talas vid på Zoom kommer jag in på vilken dålig far han var och att jag alltid fick skämmas för honom inför kompisarna. Många gånger har jag sagt: ”Det hade varit bättre att inte ha honom, han var bara en belastning.” Jag råkade säga det också till Lars när vi satt och pratade strax innan jag skulle åka på Nyårsafton, Jag borde ju tänkt på att hans far omkom i Afrika när Lars var fyra år. Lars sade ingenting, han bara såg ut genom fönstret och så reste han sig. Men när jag nu tänker på hur Pappa tog emot Nikola och hans mamma den där julaftonen, då skäms jag, för jag börjar förstå att han var mycket mer värd är jag begripit förut. Ni kallar honom ju Fader Rolf, när ni talar om honom. Det kanske jag också borde göra. Jag har ju faktiskt större skäl än Ni att säga det. Men jag lärde aldrig känna honom på det sätt som Ni fick göra, och nu är det för sent. Det är så mycket som är för sent. Ibland verkar det som om allt är för sent. Men det skulle väl inte Du, Elin, säga. Det är inte Din stil.
När jag ser Dig och Lars tillsammans tänker jag på Mamma och Pappa. Ni är snälla mot varandra. Ni vill varandra väl. Och Ni är väldigt toleranta. Ni säger aldrig till varandra att något skall vara på ett bestämt sätt. Det gjorde jag och Lena jämt. Jag sade: ”Det skall inte stå något på diskbänken, den skall var tom. Kan Du inte lära Dig att diskbänken skall vara tom? Hur många gånger har jag sagt att diskbänken skall vara tom?” Och hon sade: ”Man skall klämma längst bak på kaviartuben. Jag tål inte att se att tuben är klämd på mitten, det är äckligt, Varför kan du aldrig lära dig det? Kan du förklara för mig varför du alltid klämmer på mitten?” Så där höll vi på. Ibland skrattade vi åt oss själva, och ändå fortsatte vi. Och så hade vi alltid mobilerna med oss vid bordet. Det har du och Lars aldrig. Och barnen sitter med hela tiden. Alla äter upp, och alla äter allting.
Du gav mig en gång Din svärmors bok om Hjalmar Gullberg, Lär mig att vara sällsynt. Om jag förstått dig rätt dog hon när Lars föddes, så Du kan aldrig ha mött henne. Men att döma av hennes bok måste hon själv ha varit en sällsynt människa och dessutom en verklig forskarbegåvning. Du och Lars är sällsynta. Ja, egentligen är hela Ödevret något sällsynt, i alla fall ur min synpunkt. Och förmodligen var mina föräldrar också sällsynta. Jag var arg på dem för att de inte var som andra, men när jag nu ser på dem med julen på Ödevret som bakgrund, så börjar jag förstå att det kan ligga något värdefullt i att vara just sällsynt och att det är först då man kan lysa upp andras tillvaro, att forma stjärnor ”på gränsen mellan land hav”, som Gullberg skriver.
Kanske var det Pappa som hade rätt ändå, när han fyllde sina jular med gudstjänster och andakter. En gång när vi hade alternativ jul för uteliggare i Folkets hus i Stockholm, kom det fram en hemlös till mig och berättade att han hade mött min pappa på ett behandlingshem en jul. Mannen hade på morgonen bestämt sig för att ta livet av sig. Han hade en fällkniv med sig på hemmet, och han skulle just gå till duschen och göra det, när en av personalen hejdade honom och bjöd honom till julfesten. Hon var så energisk att han gav efter och följde med. Det fanns bara en plats längst inne vid ett bord och han krånglade sig in där. Vid kaffet fick han höra att det skulle bli andakt, och han försökte ta sig ut, men det gick inte, så han fick vara kvar när prästen kom. Det var Pappa. Det är var bara fem ord som mannen kom ihåg: ”Jesus är Herren för mig.” Men de orden hade hållit honom nykter i fem år. Det var så han sade. Den gången brydde jag mig inte om det, men nu tänker jag på att den julen satt jag säkert och tänkte på Kalle Anka och var arg på Pappa för att han inte var som andra. Men nu tänker jag på att han gav den där mannen fem nyktra år genom att ge honom en bit av vår julafton. Det kan faktiskt bli något bra av att vara sällsynt, det inser jag nu. Tänk om jag hade kunnat säga det till honom! Varför skall så mycket bli för sent?
Min son är tillbaka på Rättspsyk nu. Han gav sig på en korvförsäljare på Drottninggatan i Stockholm. Det är alltid så, han ger sig på helt ovidkommande människor för att han tror att de tittar på honom. Hade han bara tagit sina mediciner skulle det aldrig ha hänt. I sig själv är han den snällaste människa man kan tänka sig, men när han bor hos Lena ser hon inte efter honom med medicinerna.
Numera vet jag vad härbärget betyder. Det slår mig att inte heller jag har haft rum i härbärget, varken för Josef och Maria eller för mina föräldrar och vad de trodde på, i synnerhet inte det. Kanske kunde mitt liv har blivit mera likt det liv Ni har på Ödevret, om jag hade haft rum för dem.
Jag skall inte belasta Dig med mina bekymmer. Mitt ärende var egentligen bara att tacka Dig och Lars för julen på Ödevret.
Er vän
Magnus Åkesson