Julberättelser från Ödevret 3: Julgranständningen

Novell nummer tre ur Christians nya novellsamling Julberättelser från Ödrevret kommer här!

***

Långaryd har några verkliga folkfester. Adventsgudstjänsten med alla körerna och alla bygdens musikanter är den mest kända, men vi har ju också metartävlingen i Idegöl, årsmötet för Idehults jaktlag, julmarknaden på tredje söndagen i Advent, och Midsommarfesten vid Vretasjön. På ett eller annat sätt är Ödevret med i alltihop, i synnerhet julgranständningen. Det började redan på unge patrons tid, och unge patron Rupert Lindén – som även hade titeln jägmästare – var den som började. Sedan hans tid kommer julgranen vid kyrkan alltid från Ödevrets skogar. Fröken Helga, hans dotter, fortsatte traditionen, och på hennes tid var inspektor Kjellberg den stora attraktionen. Han var reservofficer i signaltrupperna – som det hette på den tiden – och han slängde upp  den första kabeln i granens topp på samma sätt som han hade kastat upp kortvågsantenner under sin tid som sambandsadjutant vid gamla I 12. Han hade konstruerat en egen bumerang av två blyklumpar, som ofelbart träffade en av de högsta grenarna. När väl det kastet hade lyckats och alla kablarna och lamporna var på plats tog man paus, och sedan kom Tage Nilsson med Ödevrets uråldriga mörkblå Volvo PV 36 med fröken Helga i baksätet, och då hade den trogna Astrid – hushållerskan på Ödevret – och hennes medhjälpare redan dukat fram kaffe till alla i kommunalsalen i skolan. Exakt när fröken Helga stigit ur bilen tändes granen, och så gick alla in till kaffet. Ja, så gick det till på fröken Helgas tid. Men fröken Helga blev äldre, Tage Nilsson blev äldre, Volvon blev äldre, inspektor Kjellberg blev alltmer alkoholiserad och dog slutligen.  Till slut var det bara Astrid kvar, men hon fortsatte, och snälla människor ställde upp och gjorde allt det andra. Men inspektor Kjellbergs kast kunde ingen göra om, fast många försökte. Till sist tog Idehults jaktlag över. De hade ju jakten på Ödevret och ingen kände skogsbeståndet på Ödevrets marker bättre än de.

   Sina sista år var fröken Helga på ett äldreboende i Linköpimg, Kjellberg var död, Astrid gick med rollator, och när fröken Helga till sist dog visade det sig att lektor Carl Wilhelm Sundin ärvt Ödevret och allt det andra, och det var inte lite. Han var kusinbarnbarn till fröken Helga, ja, det kan ha varit på något annat sätt också. Sundin lät det bli vid vad det ar, men han engagerade sig i julgrnaständningen och var alltid själv med. Det visade sig att också han hade en – något föråldrad – utbildning i sambandstjänst, och han kunde verkligen det där kastet, när man slänger upp kortvågsantennen i ett träd. Han var ju major, det skall alla veta, och här i Långaryd hette han alltid majoren. Han gjorde stor lycka med sitt Kjellbergs-kast. Men det var som sagt Idehults jaktlag som stod för julgranständningen med efterföljande kaffe, och är det Idehults jaktlag som är på gång, så är det Bengt Nilsson som är ledare, inte bara jaktledare utan ledare i allt.

   Just det här året som vi tänker på hade Lars Sandman just blivit major, och även han var med på julgransresningen. Efteråt stannade han kvar och hjälpte Bengt med disken. Medan de väntade på att diskmaskinen skulle bli färdig gick de och plockade undan i köket. Lars frågade:Har ni alltid varit missionsförbundare i din familj? Jag har hört att Göte, din far var ordförande i missionshuset i trettioåtta år.

– Min farfar Erik också.

– Det måste vara speciellt.

– Det är inte riktigt som du tror. Du vet inte hur jag kom till.

– Borde jag veta det?

– Det kan vara dags för  det. Du har ju din historia, men jag har också min. Det var så här. Erik, min farfar, arrenderade Rörshult Storegård av Ödevret. Han kom dit redan på unge patrons tid, och sedan fortsatte fröken Helga arrendet. Storegård är stort eller var stort för den tiden, 89 hektar åker och äng och 320 hektar skogsmark. Erik hade fem torpare, fyra drängar och tre pigor, på den tiden när det fanns pigor och drängar. Sedan hade han praktikanter från lanthushållskolor. Det var så Marianne kom till Storegård. Hon var en arbetarflicka från Örtofta sockerburk, rödhårig, flitig och stark. Och så talade hon skånska, Min far Göte och hon hade mycket skoj och skämt tillsammans. Han var sjutton år när hon kom till Storegård.

Så gammal var jag när jag fick sällskap med Elin. Det var Fader Rolf som låg bakom det.

Det blev ju bra. Men med Marianne och Göte var det ingen präst inblandad. Och en dag gick hon in till Erik på kontoret och sade att hon väntade barn med Göte. Erik kallade in Göte, och han nekade. Marianne började gråta, och Erik frågade två gånger om hon vidhöll att Göte var far. Det gjorde hon. Så frågade han Göte två gånger om han nekade. Det gjorde han två gånger. Då sade Erik: ”Då får det bli tinget. Är du Göte, beredd att gå eden?” Han nickade. Sedan vände han sig till Marianne: ”Kan du också gå eden?” Hon nickade. Så bestämde Erik att Marianne skulle åka tillbaka till skolan till dess det blev ting i Eksjö.

– Detta ser inte bra ut.

– Det var det inte heller. Men Marianne cyklade till Ödevret och talade med fröken Helga. Hon var på den tiden barnavårdsnämndens ordförande, och det var hon med besked. Varje sommar fick Tage, chauffören, köra fyra vändor till Röda korsets koloni i Skummeslöv med fattiga barn från Långaryd. Tage var min farbror. Dagen efter ringde Tage till farfar och talade om att fröken Helga hade beställt körning till Storegård. Det var spänt på Storegård den dagen, det kan ni tänka. Till eftermiddagskaffet kom fröken Helga med pälsboa, stor hatt och allt och gick rakt in på kontoret. Där väntade redan Erik, Marianne och Göte. Fröken öppnade sin lilla portfölj och tog upp några färdigskrivna papper.

Först räckte hon ett nytt arrendekontrakt till Erik, det gamla skulle gå ut om två år. Sedan räckte hon ett faderskapserkännande till Göte. ”Eftersom Göte är omyndig, skriver Erik också på, Sedan skriver Göte och Marianne båda på ett trolovningsbevis”, sade hon, utan att sätta sig. Det blev alldeles tyst. Fröken Helga gick ut från kontoret och stängde dörren efter sig. Farmor stod ute i hallen med kaffebrickan och bjöd fröken att sitta ner i salen. Efter en timme kom Erik, Göte och Marianne ut från kontoret och räckte de underskrivna handlingarna till fröken Helga. Hon såg strängt på Göte och sade: ”Och så gifter sig Göte med Marianne, när han blir myndig. Jag blir gudmor till gossen. Bengt skall han heta.” Hur kunde hon veta att det var en pojke? Men sådan var fröken Helga. Bengt, det var jag. Det var så jag kom till. Det var så jag fick mamma och pappa, och på det sättet fick jag det bättre än du. Din mor dog ju när du föddes, och din pappa omkom, när du var fyra.

– Jag fick ju Mikaela och Mats. Och dig, och majoren och fader Rolf. Så jag kan inte klaga. Men hur går din historia ihop med Missionsförbundet?

– Det gick ju inte att hålla detta hemligt. Göte blev utesluten ur församlingen och började dricka och åka till dansbanor. Göte har nog hört alla dansband som finns, särskilt sen han fick motorcykel. Han blev en stordansör och var en favorit bland flickorna. Det var ju också spännande att han blivit pappa när han var sjutton år. Vilken karl! Och dessutom var han son till bygdens store missionsförbundare! Det smakade allt.

– Men sen dansade han  inte.

– Det var en gång på Folkets park i Eda, han var kanske nitton då. . Han satt på räcket till dansbanan och Bennys spelade, Han hade spanat in en snygg tysk flicka, och han visste att hon hette Elfride. Men han hade druckit lite och tänkte att hon skulle kanske känna att han luktade. Precis när han  skulle hoppa ner från räcket och gå fram till Elfride hörde han en röst, alldeles intill, och den sade: ”Tar du detta och förlorar ditt eviga väl?” Han blev nykter med en gång. Han svängde runt på räcket, hopade ner på marken, gick bort till motorcykeln och körde hem. Erik satt uppe på kontoret. Göte gick in till honom och sade: ”Pappa, jag vill be dig och Marianne och församlingen om förlåtelse.” Erik visste inte vad han skulle säga. Han var så arg och besviken på Göte, mest för att han  hade varit beredd till falsk edgång. Till sist sade Erik: ”Då gör vi det på söndag, så får vi se om du kan bli upptagen igen.” Göte mindes inte efteråt vad han sade, när han stod där bredvid orgeln, men något fick han väl fram. Och Erik var ju ordförande, så de kunde inte gärna  neka att ta upp Göte igen. Så är det med oss och Missionsförbundet, fast nu heter det Equmenia, och det är kanske något bra med det också. Och Marianne blev alla tiders mamma och en prima husmor. När vi barn hade växt upp utbildade hon sig till bibliotekarie och fick plats i Marianneluud. Bättre kunde det inte bli.  Fast jag har ibland funderat på hur Erik tänkte sig att Göte skulle kunna gå eden, han var ju omyndig. Men det gör detsamma nu.

   Lars var tyst en stund. Diskmaskinen var färdig nu. Genom fönstret såg de hur lamporna i julgranen tändes. Bengt vände sig mot fönstret.

– Ja, du Lars, jag har ju känt dig sen du var barn och åkte med mig i traktorn, men detta har du aldrig vetat om mig. Jag känner mig riktigt lättad att jag har talat om det.

   Lars öppnade diskmaskinen men lät den vara.

– Tack skall du ha, Bengt. Det blev den finaste julgranständning jag har varit med om.