Bengt Nilsson kunde inte komma över den där olyckliga gudstjänsten i kapellet, när den inhyrde pastorn bara hade talat om lyckliga omvändelser av gängkriminella och inte alls brytt sig om att där satt en ung familj, som nyss hade mist en liten son i leukemi. Bengt gick till graven några dagar senare och lade dit en krans med en hälsning från missionsförsamlingen och orden: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.”

    Den där kvällen i missionshuset ville inte släppa taget om honom ändå. En kväll gick han hem till familjen Sandman. De satt samlade i köket och tittade på teckningar, som Jakob – den döde sonen – hade gjort. Det var Lars, som nyss hade kommit hem från regementet, där var Malin, Jakobs tvillingsyster, där var två små, Rolf och Mats. Elin hade just satt på kvällsgröten, när Bengt knackade på. Lars reste sig.

  • Du kommer precis lagom. Vi skulle tacka dig för kransen. Den blev en hjälp för oss.

  Bengt tog hans hand. Elin gav honom en snabb kram.

– Sitt ner, du också.

Jakob tog bort teckningarna, och det var tyst en stund. Bengt sade

– Jag blir inte färdig med det här som hände i missionshuset. Jag skäms, för mig själv, för pastorn och för hela föreningen. Det blev alldeles fel.

  Elin vände sig om från spisen.

– Men nu är allt bra. Du gjorde allt bra. Vi tog till oss det där som du skrev på kortet till kransen ”Du omsluter mig på alla sidor.” Det gäller för Jakob, det gäller för oss. Vi glömmer det aldrig, Bengt. Du måste se på Jakobs teckningar.

 Lars sköt över dem till Bengt. Det var en tolvårings hela värld – bilar, motorcyklar, fartyg i storm, soldater, kyrkor, trd, fåglar, stridsvagnar, laguppställningar och företag, som säkert alla hade stannat i fantasin: trädgårdsfirmor, bagerier, kaféer, snickerier, fiskeklubbar.

– Jag är så glad att vi har sparat allt, sade Lars, inte ett enda papper har vi slängt.

  Gröten blev färdig, och de åt under tystnad. Carl klättrade upp i Bengts knä och somnade.

  Bengt sträckte ut benen och torkade sig om munnen.

– Det är en annan sak jag har gått och grunnat på. Din far var ju personlig assistent några veckor åt fader Rolf, när han var döv. Då hände det något mellan din far och min far, fast det egentligen var fader Rolf det gällde, din far skrev ju ner allt som han skulle höra och sedan fick hans själv svara. Det är så jag vet om hela historien. Din far berättade den för mig.

– Är det något jag bör veta?

– Det är det jag har gått och grunnat på. Och nu har jag bestämt mig för att berätta det. Det är ju längesen, men det fanns på den tiden en operasångare, som hette Jan-Anders Ekström, en riktig storsångare, som hade sjungit på Metropolitan och La Scala. Han blev mer och mer alkoholiserad, men hans föräldrar var missionsförbundare och de bad för honom. En vaktmästare på Berlin-operan tog med honom till ett möte med Full Gospel Businessmen i Frankfurt an der Oder och där blev han frälst. Det var en sensation och det stod mycket om den i Sändaren och Dagen. Han började åka runt i församlingar och vittna och sjunga. Han gjorde mängder med inspelningar, jag har nog femtio eller hundra därhemma. I alla fall, pappa var ju ordförande i föreningen, och han var bekymrad för att det inte hände något. Många gånger sade han: ”Bara vi får hit Jan-Anders, då kan det bli något.” Han arbetade länge på det, hans första idé var att göra det tillsammans med alla församlingar i bygden och hyra idrottshallen i Eksjö, men den ena efter den andra drog sig tillbaka. Jag minns så väl den morgonen när det ringde, och pappa kom ut till traktorgaraget och ropade:

– Jan-Anders kommer! Jan-Anders kommer! Nu hyr vi kyrkan och fyller den!

Vad som hände sedan har jag fått från din far. Det var han som tog emot, när pappa ringde, för fader Rolf var ju döv. Pappas ärende var enkelt: ”Jan-Anders Ekström kommer, och nu vill vi hyra kyrkan.” Men så enkelt var det inte. När Fader Rolf fått klart för sig vad det gällde, svarade han: ”Långaryds kyrka är en helig plats och inte en lokal som man kan hyra. Den är invigd till Svenska kyrkans gudstjänst och till inget annat. Men vi inbjuder gärna Jan-Anders Ekström att sjunga och spela, vittna och profetera och tala i tungor, om han önskar det. Så håller jag en liten predikan, ber Trosbekännelsen, Fader vår och ger välsignelsen.” Ja, pappa fick ju ringa till Jan-Anders, men där blev det tvärt stopp: ”Skall en statskyrkopräst komma och sätta sig på mig, då får det vara!” Pappa fick ju ta upp det i styrelsen, och därmed var det ute på hela bygden. Efter två veckor kom fader Rolf och din far hem till oss. Det var ett beskt besked som pappa fick: ”Det har kommit ett rykte att Långaryds kyrka är stängd för Jan-Anders Ekström. Du vet att det inte är så.  Denna gång kommer jag att låta det passera. Men hör jag det en gång till, vänder jag mig till advokat Dick Jünger i Linköping. Du kommer då att få ett brev från honom, som ger Dig två val. Antingen sätter du in en tvåspaltig annons i Smålandstidningen, där du beklagar ryktet, eller också blir det enskilt åtal för förtal.” Det blev för pappa att nästa söndag säga till församlingen att från och med nu fick det vara slut på allt prat om Jan-Anders Ekström och Långaryds kyrka.

– Kan du förstå Fader Rolf?

– Nu kan jag det, sen jag har varit kyrkvärd i femton år. Nu kan jag se att det är något särskilt med det heliga, med själva kyrkan. Den gör man inte hur som helst med. Det var en besk medicin för pappa. De blev goda vänner sen. Fader Rolf var en hedersman, och pappa var en hedersman.

– Och Jan-Anders?

– Ja, han fick återfall, och sen dog han.

   Elin lyfte upp den sovande pojken ur Bengts knä. Det var tyst en stund. Bengt såg på Lars.

– Hur är det med dig själv då? Du ser bekymrad ut.

– Jag har haft en soldat, som har tagit livet av sig.