För Er som aldrig förr hört talas om Ödevret vill vi berätta att det är ett litet gods i Norra Långaryds socken, nära Eksjö. Det drivs för närvarande av två unga män, Torbjörn Sundin och Mikael Nilsson, i form av aktiebolag, Ödevret produktion, med flera dotterbolag. Torbjörn Sundin är barnbarn till major Carl Wilhelm Sundin, som i sin tur ärvde Ödevret efter fröken Helga Lindén, barnbarn till gamle patron Lindén, en mytomspunnen gestalt i bygdens historia. Mikael Nilsson är son till Bengt Nilsson, som på sin tid var den drivande i Ödevret produktion.
Hela idén med att samla julberättelser från Ödevret har sin upprinnelse i major Sundins övertagande av gården. Fröken Helga hade haft en inspektor, Nils Kjellberg, som drev gården fram till sin död 1986. Att han var alkoholist är ingen hemlighet. När hans hustru Mariana dog 1972 flyttade han från Inspektorsvillan till en liten bostad i södra flygeln vid Stora byggningen. Fröken Helgas hushållerska, den trogna Astrid, höll honom med mat tills han dog, så det gick ingen nöd på honom. Men Inspektorsvillan stod tom.
När majoren började rusta upp husen – han hade ju avverkat mängder av mogen och övermogen skog – lät han Lions i Eksjö röja ut Inspektorsvillan, och så kom hela det Kjellbergska hemmet till deras secondhandförsäljning i Eksjö. Och nu kommer en ny person in i berättelsen. Det är Truls Månsson, den nye prästen.. Det har varit mycket prat om honom, men det mesta är överdrivet Men med allt inräknat hade ändå Truls Månsson goda sidor. Han var energisk, det kan ingen förneka. När han skulle ordna sig en bostad – pastoratet hade hyrt Mejeriststugan på Ödevret – åkte han in till Eksjö, och på Lions secondhand fann han hela det Kjellbergska bohaget, inklusive mängder av tidningsklipp och manuskript. Det visade sig att Mariana Kjellberg hade varit en lärd och bildad dam. Hon hade översatt två böcker av Werner Bergengruen och en diktsamling av Ina Seidel, och dessutom hade hon regelbundet medverkat i den finlandssvenska kulturtidskriften Horisont, oftast med recensioner men ibland också med essayer, noveller och egna dikter. Vem hade anat detta? En författarinna på Ödevret! Hon var själv från Vasa och hade träffat Nils Kjellberg, när han gick på Ultuna och hon själv studerade litteraturhistoria i Uppsala.
Det var alltså Truls Månsson, som upptäckte Mariana Kjellberg. Och hur det än var med Truls för övrigt, så var han i alla fall energisk, och den första och enda jul han var i Långaryd sammanställde han en jultidning i färgtryck. Det blev 54 sidor, som alltså trycktes utan att kyrkorådet hade en aning om saken, men major Sundin, som ogärna ville ha fler konflikter med Truls, betalade hela räkningen från Ödevret för att det bladades in en folder om Ödevret produktion. Det var i denna jultidning, som Mariana Kjellberg första och hittills enda gången framträdde som författarinna med en berättelse, som Truls funnit på Lions secondhand i Eksjö.
Mariana Kjellbergs berättelse eller novell hade, såvitt man vet, aldrig tidigare publicerats. Den har titeln En vintersaga från Mecklenburg. Detta har en bakgrund, som man bör känna till. När Nils Kjellberg gick på Ultuna var han några perioder lantbrukselev på ett par stora gods i Mecklenburg, däribland Sauerhof utanför Demmin. Detta var strax före kriget. Han hade kvar kontakter i Demmin under hela kriget och även under DDR-tiden. När DDR föll 1989 fördes Stasis arkiv över till en särskild forskningsinstitution, och bland Kjellbergs papper fann Truls också en handling från denna institution, där det visade sig att två av Kjellbergs vänner i Demmin hade varit Stasi-agenter och inlevererat samtliga hans brev till hemliga polisen. Om man alltså vill veta vem Nils Kjellberg egentligen var, kan man alltså gå till Stasis gamla arkivalier i Berlin. Så kan det bli här i världen! Men Truls fann något mer bland Kjellbergs papper. Han fann en liten trasig bok med titeln Meckleburgische Märchen. Och där fann han förlagan till Mariana Kjellbergs Vintersaga från Mecklenburg! Men om vi nu skall säga något ytterligare gott om Truls, så är det att han lastade in alla de Kjellberska papperen i sin lilla elbil och körde ner dem till Lund, där de nu finns i Handskriftsarkivet på Universitetsbiblioteket. Den hedern skall han ha, hur än det nu var med hans övrig förhållanden. Rätt skall vara rätt!