Attentatet mot Hitler 20 juli 1944 är en av de viktigaste händelserna i det moderna Europas historia. Det är sant att attentatet misslyckades, men det kom att bilda den moraliska grunden för det nya Tyskland och därmed för hela den europeiska gemenskapen. Syftet var nämligen den gången mycket mer än en statskupp. Det främsta målet var att återupprätta rättsstaten. Partistaten skulle ersättas med en stat grundad på fasta rättsprinciper.

På kvällen 20 juli stod det klart att attentatet misslyckats. Generalöverste Fromm, chef för reservarmén, lät då gripa och avrätta de fyra främsta motståndsmännen, bland dem översten, greve Stauffenberg. Dagen efter lät SS-chefen Heinrich Himmler gräva upp kropparna. De identifierades, kremerades och askan spreds ut för att ingenting skulle finnas kvar som påminde om dem.

Det stannade inte vid detta. De närmast följande dagarna greps över 5 000 personer. 200 av dem avrättades efter summariska rättegångar.  I Tredje riket rådde ”släkträtten”, vilket innebar att en hel släkt var skyldig om en medlem dömdes. De avrättades familjer fick dessutom betala för avrättningen. Det kom en noggrant specificerad räkning, som slutade på 585,74 riksmark.

Marion Gräfin Dönhoff var en av kvinnorna kring 20 juli-männen. Bland annat hade hon varit gruppens kurir. Hon kände många av dem personligen och har tecknat deras minne i boken Um der Ehre willen (Siedler Verlag 1994). Gestapo lyckades aldrig få henne fast, trots att en släkting hade angett henne.         

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg hade en central plats på Gestapos lista över misstänkta. Hon var änka efter attentatets huvudman. Hennes liv har skildrat av dottern, Konstanze von Schultess, i biografin Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg (Pendo Verlag 2008). Framställningen bygger på moderns egna anteckningar, tillkomna under ett betydande motstånd. Hon menade nämligen att när minnet skrivs ner slutar man att berätta, och därmed dör den verkliga historien.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var genom sin familjebakgrund beredd på ett dramatiskt liv. Hon var född i Litauen, där hennes far var tysk generalkonsul. Han fängslades av ryssarna, när första världskriget bröt ut, och fördes till tsarernas bastilj, Peter-Paulsfästningen i S:t Petersburg. Modern tillhörde en känd tysk-baltisk släkt, Stackelberg. Hennes hem brändes ner och plundrades under striderna 1918. Bit för bit fick hon plocka samman resterna. Efter 20 juli drabbades hon än hårdare. Hon fängslades och fördes till koncentrationslägret Ravensbrück. Därifrån kom hon till lägret Stutthof i nuvarande Polen. Hon dog i Stutthof, och ingen vet var hon fick sin grav.

Nina mötte Claus när hon var 16 år. Då visste hon vem hon skulle dela sitt liv med, och hon förstod att det skulle bli en officershustrus ensamma och lojala liv. De tre musketörerna var hennes älsklingsbok och förblev så hela livet.

Nina Schenk Gräfin von Stauffenberg var redan tidig insatt i sin mans motstånd mot Hitler. Sedan han blivit svårt sårad under striderna i Nordafrika kom han tillbaka till Tyskland med bara en hand och ett öga. På den återstående handen hade han förlorat två fingrar. På sjukbädden sade han till sin unga hustru:

– Nu är tiden inne för mig att rädda Tyskland.

Hon svarade:

– Och det tänker du göra i ditt tillstånd!

Han kom inte bara tillbaka i tjänst, han började också ett intensivt arbete för att förbereda statsvälvningen. Han lyckades personligen genomföra attentatet och ta sig tillbaka till Berlin, där han satte igång det planerade maktövertagandet. Då kom beskedet att Hitler överlevt.

Nina von Stauffenberg insåg omedelbart vad det innebar: även hon skulle bli gripen, och barnen skulle förhöras.  För att skydda dem sade hon till dem:

– Jag har en dålig nyhet för er. Pappa har tagit miste. Därför har man skjutit honom.

Detta var hennes svåraste stund. Själv hade hon med sin man redan kommit överens om vilken roll hon skulle spela. Hon skulle framstå som den okunniga hemmafrun, som bara höll på med blöjor och tvätt.

Hon spelade sin roll väl inför Gestapo, men hon fängslades likväl och sändes till koncentrationslägret Ravensbrück, där hon spärrades in i isoleringscell. Att hon alls överlevde berodde på en av Tredje rikets mest egenartade gestalter: Melitta Schiller. Hon var född i en välbärgad judisk familj och ingift i familjen Stauffenberg. Till yrket var hon testpilot och ansågs så viktig för flygvapnet, att hon inte drabbades av judeförföljelserna. Hon lyckades dock inte rädda Ninas mor.

Hur överlevde Nina von Stauffenberg i Ravensbrück? Senare skrev hon: ”Man överlämnar sig i Guds hand, och redan det är en stor hjälp.” Hon var musikaliskt begåvad, och med den musik hon hade inom sig genomförde hon väl planerade musikaliska soiréer i sin isoleringscell. Helt ensam var hon inte. Hon var gravid, när hon arresterades, och i fångenskapen födde hon dottern Konstanze, som märkligt nog överlevde, och som alltså nu skrivit biografin om sin mor.  Under krigets slutskede fördes Nina med sitt nyfödda barn från det ena fängelset till det andra av en militärpolis, som till sist bara lämnade henne.

Till det mest gripande hör skildringen av 20 juli-barnens öden. Också de fängslades, och de fördes bort under falska namn för att delas ut till SS-familjer. Men den tilltagande förvirringen i Tyskland gjorde att de hamnade på ett barnhem i Bad Sachsa. I den nazistiska propagandan var Stauffenberg förrädarnamnet framför andra.  När en av Ninas söner  skulle undersökas av en läkare tilltalades han med det falska namn Gestapo gett honom. Han svarade: ”Jag heter Stauffenberg.” Undan för undan avslöjade barnen sina rätta identiteter för varandra, och då upptäckte de att många av dem var släkt. De kom från familjer som varit ledande och bärande i Tysklands historia.

Var 20 juli ett misstag? Marion Gräfin Dönhoff har kallat 20 juli för ”Samvetets uppror”. Som sådant är det unikt i världshistorien. De egenskaper, som präglade 20 juli-männen och deras hustrur har av Marion Gräfin Dönhoff sammanfattats i orden:  kontinuitet, ansvar för det gemensamma bästa, plikt, ära och ett visst allvar. 20 juli-männen  betalade med sina liv för sitt samvetes uppror. Deras familjer drabbades av hämnden. Men ingen av 20 juli-änkorna gifte om sig. De hade stått bakom sina män – i allt och för alltid.