Vi har ju fått höra att änglarna på julnatten sjunger Ära vare Gud i höjden, och varje söndag sjunger prästen samma ord i högmässan, och det är ju på sin plats. Men vad betyder de orden egentligen. I följande lilla berättelse får vi en hjälp att reflektera över det.

    Reinhold och Gabriele Münster från Husum tillhörde i många år stamgästerna på Ödevret. De brukade hyra den minsta av villorna vid Vretasjön, Tullgarn, som den kallades. Vi försöker återge berättelsen ungefär som den var när vi hörde den samma jul som Joakim Petersson var präst i Norra Långaryd. I berättelsen förekommer namnet von Rossewitz, men fru Gertrud Fürthner – själv född grevinna von Rossewitz – har inte kunnat verifiera det. Möjligen kan det var någon från ättens holsteinska gren.

Det är många här i Husum, som har hört denna berättelse från Erich Münster själv – åtminstone delvis – och han var en känd person hos oss. Husum har med rätta kallats Frieslands huvudstad, och så har vi ju vår store diktare, Theodor Storm. Om Ni kommer hit, och det bör Ni absolut göra, får Ni inte låta bli att besöka Theodor Storm–Haus, och Ni kan var som helst i världen följa hemsidan Theodor Storm–Gesellschaft. Det var ju Theodor Storm som skrev de kända orden om Husum, de som varje skolbarn i Tyskland och Österrike kan: ”Du graue Stadt am Meer…” Men det finns också många sommardagar i Husum, pärlan vid Nordsjöns strand, som man brukar säga.

    Men tillbaka till Erich Münster! Det var ju hans far, Traugott Münster, som öppnade den första fotoaffären här i Husum, och det var där Erich fick sin första kunskap om fotograferingens ädla konst. Detta var under mellankrigstiden – Erich var född 1920 – och till att börja med gick affärerna bättre och bättre år från år. Ja, det blev ju vågdalar också, men marknaden stadgade sig fort, och inemot 1928 ökade omsättningen månad för månad. Men så kom börskraschen i New York 23 oktober 1929. Blixtsnabbt spred sig depressionen över hela världen och den nådde Husum redan efter en månad. Till att börja med märktes bara att efterfrågan på de mer exklusiva inläggningarna – vi talar ju om fisk! – minskade, och undan för undan för undan tystnade det kring fiskrenserierna och konservfabrikerna. Kundkretsen i fotoaffären smalnade av alltmer. Vem köper kamera och film, vem gör familjefoton, när fabrikerna tystnar? Den gången var Erich – äldst av fem barn – nio år. Vad överlevde de på? Ja, Traugott Münster jagade sjöfågel, och Ditlinde skötte två kolonilotter, sin egen och sin fasters, och så var det ju biografen. Den skall vi minnas i fortsättningen, för den fick en avgörande betydelse för Erichs liv. Undan för undan fick Erich överta alltmer av ansvaret för biografen, och det avspeglades förstås i skolbetygen, men genom filmen fick han skolning av ett annat slag och även helt andra upplevelser.

   Det var när Erich hade permission från sitt regemente och var maskinist för en kväll, som  Ich klage an visades 1942. Ni kanske inte känner till den filmen? Den var höjdpunkten i ett propagandaprojekt för eutanasi, Gnadentot, som man sade på den tiden. Den verksamheten hade hållit på sedan 1939. Erich hade inga särskilda synpunkter på filmen då och tyckte själv att temat var intressant – en läkare som ger en obotligt sjuk patient ett gift – men det visade sig att saken var allvarligare än så. Måndagen efter visningen kom en av prästerna till butiken. Han hade en hel bunt med dödsannonser. Några av namnen kände Traugott igen, det var barn med handikapp av olika slag. Alla annonserna hade samma dödsdag. Prästen sade endast:

 – I lördags visade ni en film. Behåll dessa dödsannonser och tänk efter.

Det var förstås menat som en protest, och Ni som nu hör detta menar kanske att det inte var mycket till protest. Men har man varit med om den bruna tiden, så vet man att detta var en stor risktagning. Det behövdes inte mycket för att man skulle hamna i koncentrationsläger, i synnerhet om man var präst. Och när vi ändå är inne på den saken, vill Ni förstås veta hur det var med familjen Münster. Där kan vi lugna er. Traugott Münster var Zentrum-man, vilket var så ovanligt i Husum att man lade märke till det. Brüning var den han litade på, fastän denne inte hade någon annan idé  efter börskraschen i New York än sparsamhet, och det gjorde ju bara sakernas tillstånd värre.

   Och nu undrar Ni förstås hur det gick med Erich? Man skall veta att denna tid inte bara innebar gatukravaller och depression, detta var också de gyllene åren för die Jugendbewegung. Har Ni sett filmen Sound of Music? Där har Ni alltsammans: Sång och dans, fotvandringar, folksånger, frihet, frihet från konventioner och stadsliv – och naturligtvis ungdom, ungdom, ungdom, också när man närmade sig de fyrtio.  Erich fick ju som alla andra gå med i Hitlerjugend och där var också fotvandringar, lägereldar, sånger och ungdom. Han ledde en Jungschar med kraft och lust, men snart nog kom han i konflikt med de högre ledarna. Han hade nämligen på egen hand tillverkat en vimpel för sin skara, en björn med tassarna på magen. Men se, den fick de inte ha. Det skulle  vara hakkors på allt. Och hans hektograferade sångblad förbjöds, det var den tryckta sångboken som gällde.

   Vid denna tid hade Erich lämnat Husum och drog sig fram som diversearbetare i Berlin till dess han fick anställning som scenarbetare vid UFA:s filmateljéer. Han hade ju också varit maskinist vid pappa Traugotts biograf i Husum, så miljön var inte obekant. Med tiden blev UFA en viktig kugge i det nya Tyskland, och även Wehrmacht insåg filmens betydelse. Man byggde upp en hel organisation med välutbildade fältfotografer och marinfotografer. Ni har säkert sett filmen Das Boot, där det är just en marinfotograf som har huvudrollen. Eftersom Erich redan fanns på UFA var det naturligt för inskrivningsmyndigheten att placera honom som fältfotograf, närmare bestämt som filmare. Hans utrustning var av bästa kvalitet, ingalunda de enkla filmkameror Ni minns med fjäderuppdragning, ingalunda, det var en elektriskt driven kamera, till vilken hörde en ackumulator, som bars på ryggen och fick skötas som ett barn, i synnerhet på vintern. Den fick ju inte bli kall.  Filmerna användes till Deutsche Wochenschau, den journalfilm som visades före varje långfilm, även på militära förband och i vänligt sinnade länder. Just nu börjar det bli nytt intresse för Deutsche Wochenshau, och cineaster över halva världen flockas till Berlin för  att se dem. Där får de också se de klipp ur filmerna som tagits bort men som ordentligt bevarats i bombsäkra arkiv.

   Det var en märklig tillvaro som fältfotografen hade. Han var längst fram vid fronten, han var vid trossen, han var i förläggningarna, han var med vid ordergivningarna och stabsgenomgångarna, men ingenstans hörde han till. Han skulle se och fånga de mest karaktärsfulla ansiktena och rösterna, han skulle rikta sitt objektiv mot den  största dramatiken – men själv skulle han aldrig vara med, aldrig göra något, aldrig säga något – bara bevara, skydda, vårda och använda sin dyrbara apparat. Han hörde ingenstans till och ändå skulle han vara överallt. Soldaterna tyckte illa om honom för att han inte var en av dem, och officerarna såg honom inte, för han var inte heller någon av dem.

   Kanske ser idag någon tillrest japansk cineast några av de sekvenser Erich tog vid Dubno på östfronten hösten 1943. Han var då placerad som fältfotograf vid det berömda regementet I 9, det gamla gardesregementet från konungariket Preussen. Det sades på en tiden att 95% av officerskåren var grevar, övriga var friherrar. 19 av regementets officerare avrättades f.ö. efter 20 juli 1944. På väg till sitt nya förband hade Erich fastnat i en etapp bakom fronten, och där blev han vittne till hur SS avrättade 2000 judar. Han filmade där i 23 minuter och 16 sekunder.  Det var så han berättade den enda gång saken kom på tal här hemma i Husum, långt efter 1945. Kanske var det i advent 1956, men det vill vi lämna osagt. Ingen lade märke till honom vid massgraven i Dubno, ingen hindrade honom. Han filmade när judarna grävde massgraven. Han filmade när de gick ner i den och när de sköts. Nya gick ner,  det blev lager på lager och till sist fick några hundra överlevande skotta över graven med jord och stenar innan också de blev skjutna.

   När han kom fram till den bataljon av I 9, där han skulle tjänstgöra, lämnades han av vid en stabsplats. Det var en till hälften nedbränd rysk stuga. Därinne satt fem officerare och väntade på bataljonchefen. Erich anmälde sig till den som hade högst grad, och denne svarade likgiltigt:

– Ja, det är bra, Münster, sätt er därborta. Det skall bli ordergivning här. Jag är major von Rossewitz.

   Erich satte sig på en pall i hörnet. Ingen sade något. Han såg att de andra var orakade, någon av dem nickade till gång på gång. En ung fänrik kom fram till honom med en termos.

– Ta fram ert matkärl, så får ni lite kaffe. Jag är fänrik von Sickingen.

  Det var tyst ännu en stund. Erich smakade på det ljumma kaffet. På väggen hade man satt upp en bild av Führern. Någon tog fram en karta.

   Plötsligt tog Sickingen upp sin pistol. Han gjorde mantelrörelse, siktade och sköt mot bilden. Det var alldeles tyst, kanske fem minuter eller mer.

   Då reste sig von Rossewitz och sade:

– Vi får talas vid hur vi skall göra med detta – innan chefen kommer. Men det skall inte sägas att det bara var en som sköt. Följ mig!

   Han tog raskt upp sin pistol och sköt ett skott, så den ene efter den andra, tills alla skjutit. von Rossewitz såg på Erich. Då sköt även han. Sist singlade bilden ner på golvet.

   Då vände sig von Rossewitz till Erich.

– Münster, vi vet inte vem ni är. Men nu vet ni vad äran är.

  I det ögonblicket stannade en motorcykel utanför och någon ropade:

– Ryssarna har brutit igenom. Pansar på vägen! Reträtt!

   I det virrvarr som följde förlorade Erich kontakten med de andra. Den tunga utrustningen hindrade honom. Men han kämpade vidare med kameran framför sig, ackumulatorn på ryggen och filmväskan lade han över axlarna.  Det var så filmen från massmorden i Dubno blev räddad.  Skottlossningen blev intensiv och han blev träffad i ryggen. Många gånger senare i livet sade han:

 Det var ackumulatorn som räddade mig den gången, där fastnade skottet.

   Erich Münster återsåg aldrig major von Rossewitz, inte heller fänrik von Sickingen. Men den enda gång vi hört honom berätta hela denna historia slutade han med att säga:

– Jag förstod inte vad han menade med äran, och jag förstår det inte än idag.