Låt mig berätta en alldeles sann historia från den svenska grundskolan. Den handlar om en pojke i högstadiet. Vi kan kalla honom Pelle. Han var udda i klassen genom att han kom från en kristen familj, och dessutom var hans pappa officer. Läraren i SO (samhällsorienterande ämnen) hade upptäckt både det ena och det andra i Pelles bakgrund, och han missade inga tillfällen att pika honom. När Pelle kom för sent – vilket hände då och då – sade han:
— Har inte kyrkklockorna ringt idag?
När Pelle hade glömt att ta med sig pengar till klasskassan, sade läraren:
— Har du lagt dem i kollekten?
Så där höll det på.
Läraren gillade värderingsövningar. De som var positiva till ett visst påstående skulle ställa sig i ett hörn av salen, de som var negativa skulle ställa sig i ett annat. Alla eleverna visste vad som förväntades av dem, så de ställde sig i det positiva hörnet, utom Pelle, som ensam ställde sig i det negativa. Nästa steg var att de som hade tagit ställning på grund av grupptryck skulle ställa sig i ett hörn, men de som hade tagit ställning av egen övertygelse skulle ställa sig i det andra. Alla visste vad som var rätt och ställde sig i hörnet för egen övertygelse – utom Pelle, som ställde sig i hörnet för grupptryck, alldeles ensam.
Det gick en tid. En dag förklarade läraren att den som inte anslöt sig till skolans värdegrund inte skulle få betyg i SO och alltså inte skulle komma in i gymnasium. Pelle gick hem och berättade det för sin pappa. Pelles pappa ringde till rektorn och frågade om läraren hade rätt. Jodå, sade rektorn, det äger sin riktighet. Då sade Pelles pappa:
– Om du vidhåller detta går jag till banken i morgon och lånar så mycket pengar jag bara kan. Sedan åker jag till Stockholm och lejer den dyraste advokat som finns att få för pengar. Och sedan väcker jag enskilt åtal mot dig för myndighetsmissbruk.
Det blev tyst i luren. Till sist sade rektorn:
– Nej, det är nog inte så ändå.
Efteråt ångrade sig Pelles pappa. Inte för att han hade trott på Pelle, inte för att han hade hotat rektorn med enskilt åtal – men väl för att han inte hade begärt skriftligt.
Det gick en tid, och det blev skolval. Nu skulle eleverna skolas i demokrati. Alla partier fick presentera sina program, utom Sverigedemokraterna. Så kom skolans valdag, och Sverigedemokraterna blev största parti. Då grep rektorn in och ordnade en studiedag om Förintelsen för hela skolan.
Kanske tycker ni att rektorn gjorde rätt? Det tycker inte jag. Han förstod inte att eleverna röstade som de gjorde som en protest mot den indoktrinering de hela tiden utsattes för, bland annat genom värderingsövningarna. Detta var deras enda sätt att protestera utan att råka ut för repressalier som det där hotet att inte få komma in på gymnasiet. Istället för att förstå protesten satte rektorn naziststämpel på flertalet av skolans elever:
– Ni är på väg att bli nazister alllihop!
Ja, så går det till när man skall utbilda goda demokrater. Möjligen kunde rektorn ha lärt sig att när man väl satt röstkortet i medborgarnas händer så är det de som bestämmer. Men Pelle behövde inte rösta på Sverigedemokraterna. Han hade på egen hand följt sitt samvete och tagit risken. Och så hade han en pappa, som förstod att värdera mod.