Det estniska motståndet mot den sovjetiska ockupationen var kraftfullare än man i Väst varit medveten om. Det har också skildrats skönlitterärt, bland annat i Valev Uibopuus roman Ingen hör oss (1990). I Jaan Kross stora roman Kolme katku vahel (tysk övers. Das Leben des Balthasar Rüssow, 1986) speglas skogsbrödernas öde i huvudpersonens möte med ett av de estniska bondeupproren under 1500-talet.
Nu har skogsbrödernas öde fått sin krigsvetenskapliga skildring. Det är Henn Avasalu, som forskat kring deras historia. Han redovisar sina resultat i en stor uppsats, publicerad i Kungl Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift NR 2/2017. Den period han skildrar är 1940-1941 (den första sovjetiska ockupationen) samt 1944-1956. Med det senare året anges den tid, då det aktiva motståndet planade ut. Grupper och enstaka skogsbröder fanns dock kvar i skogarna ända till 1980-talet. Skogsbröderna bestod från början av frivilliga. 1944 tillkom personal från det finska frivilligförbandet IR 200. Det hade satts upp med estniska flyktingar under Finlands fortsättningskrig och fördes efter vapenstilleståndet över till Estland. Dess regementsfana bevaras ännu i Finska kyrkan på Slottsbacken i Stockholm. Andra hade av tyskarna varit mobiliserade i den estniska legionen eller blivit handräckningsmän i Wehrmacht.
Sovjetstaten satte in stora resurser på att bekämpa skogsbröderna. Deras svaga punkt var underhållet, särskilt sedan kommunisterna genom kollektiviseringen brutit ned den självägande bondeklassen. Självständiga människor är en risk för varje förtryckare.
Idag är skogsbrödernas kamp en viktig faktor i det nationella självmedvetandet. Det behövs. Jaan Kross yttrade en gång: ”Här är det alltid farligt att leva.”