Ord på vägen, Året Runt 2005
Det var en ung man, som var övertygad ateist. Hans namn var Bo Giertz. Gud tog tag i honom på ett oväntat sätt, och han blev fullständigt övertygad om att Gud finns och att den kristna verklighetsuppfattningen är den riktiga. Eftersom han hade vuxit upp i ett hem, präglat av ansvarstagande och ärlighet, drogs han till en kristen rörelse med höga etiska ideal: absolut ärlighet och absolut renhet. Nu hade han blivit präst. Men han märkte att det inte går så lätt att vara absolut god. Han misslyckades gång på gång. Kunde han då våga att kalla sig kristen? Dessutom märkte han, att människor i hans församling – Östra Husby – blev besvikna på honom. De var så vänliga och uppskattande, men han förstod ändå, att han inte gav dem vad de behövde. Då kom han att läsa en bok med tryckta brev av Henric Schartau, som var präst i Lund vid 1800-talets början. Han berättar själv om den hjälp han fick där:
– Det kristna svaret är ju att den som tror på Jesus Kristus – han har det eviga livet. Att det finns en förlåtelse trots allt detta som brister.
Han förstod att han måste lära sig mer om detta. Då kom han på att det på Västkusten fanns en riktning inom kyrkan, som kallas schartauaner, och han fick kontakt med en sådan präst, Gösta Nelson i Bokenäs. Han reste dit och fick bo hos honom i en vecka. Där fick han lära sig om det kristna livets stegvisa utveckling.
Det som han hade varit med om, när han blev kristen, är bara början. Det har namnet ”kallelsen”. Gud hade kallat på honom. I det skedet är allt ofta glatt och lätt, som en underbar upptäckt. Jesus beskriver den med berättelsen om skatten i åkern (Matt. 13:44-46). En man fann den och sålde allt han ägde för att kunna köpa åkern. Han var som en frimärkssamlare, som kan göra sig av med allt för att få ett mycket värdefullt frimärke, och när han fått det är han jublande glad. Det är inte färdigt med allt i och med att man har blivit kallad och börjat tro på Gud. När vi mognat något, leder Guds Ande oss vidare. Då får vi som Bo Giertz upptäcka att allt inte lyckas. Det kan komma svåra tvivel, sådant som står i Bibeln kan bli obegripligt och anstötligt. Det kallas ”andens fattigdom”. Så blev det för apostlarna, när Jesus börjat tala om nattvarden och de flesta inte ville vara med längre, för att han talade så egendomligt. Det var svårt också för apostlarna. Men Petrus sade: ”Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds Helige.”(Joh. 6:68,69) Då – i andens fattigdom – är det särskilt viktigt att man blir kvar hos Jesus genom att fortsätta att höra och läsa Guds Ord. Då klarnar det. Då hjälper Guds Ande till nästa steg, till det fulla förtroendet för Jesus. Bo Giertz beskrev det senare så: ”När Guds Ande upplyser en människa genom evangelium, lär hon känna Jesus såsom sin Frälsare. Människan förstår då att Jesus har dött i hennes ställe och att hon får alla sina synder förlåtna, när hon tror på honom.”
Christian Braw