Vita rosen är namnet på den motståndsgrupp i Tyskland, som 1942–1943 genomförde en rad riskabla aktioner mot den nazistiska regimen. Det kostade dem livet. För att förstå deras mod är det viktigt att ge akt på två faktorer. Den första är den oerhörda entusiasm som omgav Adolf Hitler under hans första år vid makten. Den andra faktorn är den nazistiska terrorn. Av Europas folk var det tyska folket det första som drabbades av nazisternas terror. Mord, misshandel, avsked, indoktrinering var flitigt använda medel. Om man betänker hur många som i nutida västerländska samhällen accepterar en allt trängre åsiktskorridor, hur många som tiger eller anpassar sig till politisk korrekthet utan den minsta risk att mista liv eller hälsa, så förundras man inte över likriktningen i Tredje riket.
Därtill kommer en tredje faktor, nazisternas skicklighet som ledare för en massrörelse. Framförallt var de mycket skickliga ungdomsledare. De tog upp den tyska ungdomsrörelsens arbetsformer. För oss är de mest kända från filmen Sound of Music: Sång, musik, dans, natur, frihet från allt konventionellt. Också de mest kända i Vita rosen – Hans och Sophie Scholl – drogs med i detta. Men snart visade det sig att Hitlerjugend och Bund Deutscher Mädel var något annat. Den frihet och individualism som hade varit ungdomsrörelsens kännetecken, fanns det inget rum för. När Hans Scholl ville låta sin grupp ha en egen vimpel, blev det en stor konflikt. Det klarnade för Hans vad det handlade om. Här gällde inte livsglädje, idealitet och gemenskap, här handlade det om att fostra soldater till Hitlers arméer. Syskonen Scholls föräldrar hade insett det mycket tidigt. Deras far, som var jurist och borgmästare, sade: ”Tro dem inte, de är vargar och domptörer och de missbrukar det tyska folket fruktansvärt.” Den gången lyssnade inte familjens ungdomar. Några år senare började det klarna att konflikten kring ungdomsgruppens vimpel hade mer att säga. Nu var de vuxna. Flera av de unga männen i deras bekantskapskrets var inkallade till krigstjänst på östfronten och fick där uppleva den skoningslösa terrorn mot civilbefolkningen. Hösten 1942 förbyttes den tidigare triumfraden av ständiga motgångar. Den värsta var Stalingrad, där över 300 000 tyska soldater gick under.
Samtidigt ökade repressionen i hemlandet. Angiveri, korruption och maktmissbruk frodades. Nu insåg syskonen Scholl och deras kamrater att något måste göras. Bland kamraterna fanns Alexander Schmorell och Christoph Probst. Deras vapen i motståndskampen var flygblad, som de framställde med en primitiv tryckutrustning. De lyckades trycka och sprida sammanlagt sex flygblad. Redan framställningen var riskabel. Att köpa stora mängder kopieringspapper var att ta en risk. Att sprida dem var att ta en ännu större risk. Många sändes med post, men då gällde det att köpa kuvert och frimärken i stora mängder. Det gällde att söka upp olika inköpsställen och att inte köpa så ofta att det väckte misstänksamhet. Angiveriet och rädslan var massiva motkrafter. Snart kom flygbladen till Gestapos kännedom. Hemliga polisen lyckades dock aldrig infiltrera gruppen, inte heller att spåra den. Det sjätte flygbladet kom på okända vägar till England och spreds i tiotusentals exemplar från de brittiska flygplanen.
Endast långsamt och försiktigt vidgade Vita rosen sina kretsar. Den viktigaste nya medlemmen var professor Kurt Huber. Han var professor i musikvetenskap och psykologi vid universitetet i München och föreläste också i filosofi. Han gjorde viktiga insatser för de senare flygbladen.
Vad innehöll flygbladen? De var framför allt appeller till motstånd. Det första flygbladet börjar med orden: ”Ingenting är ovärdigare för ett kulturfolk än att låta sig regeras utan motstånd av en härskarklick, hängiven dunkla drifter.” Vita rosen tar upp en grundläggande föreställning i nazismen, ”historiens tvivelaktiga lagenlighet”. Nazismen var helt präglad av Darwins verklighetsuppfattning. Den innebar att tillvaron är en oavlåtlig antagonism, en kamp mellan raserna, där den bäst utrustade rasen med nödvändighet kommer att besegra och förinta de svagare raserna. Man tänkte sig att ”historiens hjul” obevekligt rullar åt ett och samma håll, och att den enskilda inte kan ingripa i det. Allt är ödesbestämt. Determinismen är total. Men – och det är viktigt – genom denna ödesbestämdhet tränger evolutionen ständigt fram.
I det andra flygbladet tar Vita rosen upp ett citat av Hitler: ”Ingen kan föreställa sig hur man måste bedra ett folk för att kunna regera det.” Lögnen var ett av Hitlers viktigaste grepp. För honom gällde det att ljuga mycket, att ljuga stort, att bortse från alla invändningar och upprepa lögnen i allt högre röstläge. Nazisterna gjorde anspråk på att ha en vetenskapligt grundad ”världsåskådning”, och många av den tidens vetenskapsmän bidrog också gärna till den bilden. Men i grund och botten var alltsammans lögn, ständigt upprepad lögn.
Det tredje flygbladet talar rakt in i vår egen situation. Hur ofta har vi inte hört: ”Hurdant samhälle vill vi ha? Vi måste skapa ett rättfärdigt samhälle!” Föreställningen att man kan ”skapa” ett samhälle är grunden för alla utopier, även den nazistiska. Vita rosen skriver: ”En stat kan inte konstrueras rent teoretiskt, utan den måste växa, mogna, som den enskilda människan. Men man får inte glömma att i början av varje kultur finns en redan existerande, förberedande form till en stat. Familjen är lika gammal som människan själv.”
Det fanns kristna som lät sig bedras av att Hitler talade om Gud, men det var inte Jesu Kristi Fader han talade om, det var det – enligt hans uppfattning – obetvingliga Ödet. I det fjärde flygbladet skriver Vita Rosen: ”När Hitler på det skändligaste sätt nämner den Allsmäktiges namn, menar han den Ondes makt.” Därmed kommer man in på ett ännu djupare skikt av analysen. Nazismen är inte bara en bedräglig ideologi, den är också demonisk: ”Den som fortfarande idag tvivlar på de demoniska makternas verkliga existens, har inte förstått detta krigs metafysiska bakgrund.”
Det femte flygbladet är en förutsägelse om det nya Tyskland, Förbundsrepubliken: ”Det kommande Tyskland kan endast vara federalistiskt.” När detta flygblad skrevs var Stalingrad redan förlorat. Nederlaget var på väg: ”Skilj er i tid från allt som rör nationalsocialismen!”
Det sjätte flygbladet slutar med orden: ”Vårt folk står inför uppbrottet från nationalsocialismens underkuvande av Europa, inför det nya genombrottet av frihet och anseende.”
De sex flygbladen kostade fem unga människor livet. Även Kurt Huber greps och avrättades. Men med sitt mod, sin sanning och sitt offer lade de grunden för det nya Tyskland.